Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sadelmakare och vid samma tillfälle traktera de förnämsta ur staden,
som hade begärat att se vårt maner vid sådane akter. De
hade med sig en kor av sina musikanter, bestående av 4
pipeblåsare, 4 som blåste på trumpeter, 2 pukeslagare, 2 som
slogo mässingsfat ihop och 8 med mycket stora trummor,
på vilka de inunder klappade med ett järnspö och ovanpå
med en trähammar, brukandes särdeles slag och rättade sig
efter piporna — dock var här intet att avtaga någon viss
melodi. Desse varierade med våra trumpetare, och under
deras spel framkommo tvenne, som efter landsens maner
dansade, hoppandes och springandes emot varandra uti
löjelige eller snarare sagt narraktige positurer[1], med stygge
och skamlige kroppsens bevekelser.[2]
Sedan infunno sig åter andra, som med sablar och knivar
fäktade emot varandra. Detta hades allt före utanför tältet,
där måltiden stod. Efter måltiden till att divertera turkarne
begynte våra kavaljerer att dansa med fält-fruntimber, som
de kunnat skaffa ihop, åt vilka seraskierens son förärade var
sitt ärmekläde.
Turkarne dansade intet, ty sådant veta de intet av,
emedan deras kvinnfolk aldrig permitteras[3] uti något allmänt
compagnie[4], varför de förnäma hava sådane ovan omtalte
gycklare, som skola roga dem. Eljest drucko de kaffe och
rökade flitigt sin pipa tobak. Mot klockan 5 togo de avsked
och gingo sin väg.»
När Agrell sedan som legationspredikant kom till
Konstantinopel, fick han se, »huru turkarne firade sin beiram eller
den tiden, som dem efter deras fasta är tillåteligt att göra
sig lustige och glade».
Hultman beskriver på sitt okonstlade språk, hurusom nu
»deras präster och dervischer äro på en avskild plats, taga
varannan i händerna och begynna, som i våra jullekar, gå
sakta ikring men på slutet springa starkt: ’Allah hu, Allah
hu’, det är: ’Gud med oss’, till dess de domna och falla
neder. Och då de stiga upp igen, finna de sig vara
bekvämlige att förlåta turkarne synderna. De läsa också på
radband och rosenkrans.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
