Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omsider började konversationen — för att följa Nordbergs
skildring — med att Karl XII anhöll, att alla turkar skulle
gå ut. »Storvisiren frågade: ’Varför?’ Konungen sade: ’Jag
vill tala med dig allena.’ Storvisiren: ’De äro alle sådane,
som få veta kejsarens hemligheter.’ Konungen: ’Därföre skola
de icke höra vad jag säger.’» De obehöriga fingo alltså
befallning att gå ut.
»Här är», sade Karl XII, »en skön armé församlad.»
Storvisiren svarade: »Allah har så velat.» — »Det är skada, att
han ej blivit bättre använd», genmälde konungen. »Jag har
vunnit för Porten så mycket, att jag är nöjd», blev
storvisirens svar. Varemot konungen genmälde: »Du hade kunnat
vinna det och tusende gånger mer, ty du hade tsaren och
hela hans armé i dina händer.» Turken svarade: »Det är
emot Mahomets lag att vägra sin fiende fred, då han
begärer.»
»Menar du ock, att din kejsare lärer vara nöjd?» sporde
Karl. Det menade paschan att sultanen borde vara, och lät
Karl förstå, att om Sveriges konung ej vore nöjd, så finge
denne skylla sig själv. Ty Hans Maj:t hade ju utlovat, att
så snart en turkisk armé uppträdde mot Ryssland, skulle
en svensk här om 30,000 man infalla i Polen. Men som detta
löfte icke blivit fullgjort, så hade Porten ej heller någon
skyldighet att föra krig för Sveriges skull, sedan det erhållit
full upprättelse för egen del.
Nu ändrar Karl taktik, reser sig upp och frågar, om
storvisiren vill lämna honom några tusen turkar och nödigt
artilleri, så åtoge han sig att lämna tsaren och ryska armén i
hans hand. Men nej, det ville storvisiren inte: den turkiska
lagen tilläte icke, att turkar kommenderades av en kristen.
Nu finge det bli vid den slutna freden. Så bjöds det på kaffe,
och Karl drack det med bevarande av sitt vanliga lugn
under dessa fruktansvärda stunder.
Den 15 på morgonen var Karl XII åter i Bender.
Poniatowski beklagade sedan, att konungen i början av
fälttåget försummat ett tillfälle att göra sig storvisiren
bevågen. Då blev nämligen greven avsänd till Bender med en
inbjudan från visiren till Karl XII att komma till armén.
Konungen tvekade mycket, om han skulle antaga
inbjudningen, men beslöt sig till sist för att resa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
