Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skärv. Och mer än en var det, som i brist på reda pengar
pantsatte sin egendom för att få vara med. Ja t. o. m. de
mest vinningslystna skeppsredare förmådde den mannen
rycka med sig, så att ej mindre än nio stora spaniefarare av
dem blevo ställda till statens förfogande.
Denna det svenska folkets trohet och hänförelse blev ett
av Stenbocks varmaste minnen, och fyra år senare, då han
försmäktade i fängelsets djup, skrev han med innerlig
rörelse, att han »ville inför Gud och sin konung bekänna, att
sådana undersåtar som de svenske icke funnos i hela världen».
Tack vare de nya bevisen på svenska folkets offervilja
kunde armén provianteras och flottan utrustas.
Regementena fingo marschorder, och överallt blev det liv och rörelse.
Alla ville vara med, alla arbetade, var och en på sitt område,
för den stora gemensamma saken.
Men tid tog det, och tiden var dyrbar. Först den 4 augusti
kunde Stenbock lämna Stockholm. Dagen förut hade han
i ett gripande avskedstal bringat Stockholms borgerskap sitt
tack för allt vad man givit. »Jag går dit Gud har sänt mig»
— det blev hans avskedsord. Vid samma tid skrev han till
rikets biskopar och bad var och en att »utan återvändo med
Mose uppräcka sina händer till himmelen, medan Israel mot
sina fiender strider», och jämväl med sig förena sina
församlingar i en trogen förbön för fosterlandets välgång.
Stenbock gjorde det, skriver han, »alldenstund mig ej okunnigt
är, huru mycket en sammanfogad och av meniga den kristna
kyrkones ledamöter utgjuten bön förmår till att blidka och
till hjälp och bistånd den nådigst bönhörande Guden beveka».
En vecka senare var han i Karlskrona efter att ha på vägen
ägnat några korta stunder åt sin familj, som han nu såg för
sista gången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
