Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägar, som ledde till halvön, och lät sätta ett stort stycke av
marsklandet öster om Eidersted under vatten. För övrigt
höll han sig genom patruller ständigt underkunnig om
fiendernas rörelser.
Men de förbundnas övermakt var alltför stor, för att
Stenbock skulle förmå trotsa den: de hade 40,000 man och han
endast 12,000. I början av februari trängde även fienderna
in på halvön, och då såg Stenbock ingen annan möjlighet till
räddning än att draga sig in i själva fästningen. Samtidigt
lät han skjuta ned de flesta av rytteriets hästar för att kunna
använda havren till proviant åt soldaterna. Generalkrigskommissariens
förslag att salta ned köttet till människoföda
ledde dock icke till någon påföljd — fördomen mot att äta
hästkött var för starkt rotad.
Annars hade en sådan utökning av provianten varit
välbehövlig, ty bristen därpå började redan bli så kännbar, att
soldaterna rymde, både tyskar och svenskar.
För var dag som gick blev det allt värre. Dricksvattnet
räckte ej heller till, ty liksom alla platser i marsklandet var
Tönning hänvisat till regnvattnet, som uppsamlades i
cisterner. Sjukdomar härjade svårt. I slutet av mars lågo
nära 3,000 man insjuknade. 20 à 30 dödsfall om dagen
minskade undan för undan garnisonens styrka, och ungefär lika
många deserterade. På fiendens sida var det däremot gott
om livsmedel, tack vare riklig tillförsel från Jylland och
danska öarna.
Under sådana förhållanden kunde Stenbock ej annat än
se framtiden i mörka färger. I bevekande ordalag anhöll han
hos svenska regeringen om att en undsättningsexpedition
måtte avsändas från Göteborg till mynningen av Eider, men
någon sådan syntes ej till. Bitterheten över att den uteblev
tog då alldeles överhand med honom, och han förlorade
jämvikten ända därhän, att han i brev till närstående personer
utslungade orättvisa anklagelser mot rådsherrarne för att
ha svikit honom och sitt land. Ett dylikt brev blev
offentliggjort och framkallade en harmfylld protest av Arvid
Horn, som kände med sig, att han gjort allt vad möjligt var
under dessa svåra förhållanden. Det var ej blott bristen
på medel att utrusta en undsättningsexpedition, som lagt
hinder i vägen; företaget omöjliggjordes också därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
