Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man, att dödsorsaken helt enkelt var en magsjukdom,
förorsakad av svält. Uppgifter angående avgången bland dessa
fångar under 8 månaders tid utvisa, att över en fjärdedel
dött, och att ytterligare hälften så många voro sjuka. En
sjättedel av det ursprungliga antalet hade då gått i dansk
tjänst för att slippa svälta. Ringa var ej heller antalet av
dem, som gifte sig med danskor och blevo danska undersåtar.
Ännu ett århundrade efter denna tid fanns det litet
varstädes på Fyen folk, som visste berätta, att de härstammade
från svenska krigsfångar.
År 1715, då Venedig kom i krig med Turkiet, svärmade
venetianska värvare omkring i Tyskland, och från ett par
av dem mottog kommendanten på Rendsborg[1] förfrågan,
om de kunde mot ersättning få »övertaga» några hundra
svenska fångar att användas mot turkarne. En av dessa
värvare erbjöd sig att betala 10 riksdaler för var svensk fånge.
Överlåtelsen skulle gå till på det viset, att man för syns skull
frigav fångarne, och att dessa sedan av infödda svenskar,
som värvaren hade i sin tjänst, övertalades att taga
anställning i Venedigs armé. Då emellertid dylika anbud gjordes
från flere värvare, fick kommendanten sin regerings tillstånd
att sälja fångarne till den, som betalade bäst, ju förr dess
hellre och så många som möjligt. I april 1716 inbetalte en
av dessa herrar 1,440 riksdaler och fick motsvarande antal
svenska soldater i stället. En del fångar voro emellertid
sjuka, och vad dem beträffar, anhöll kommendanten hos
konung Fredrik att få sälja dem för vad han kunde få.
Man har ett brev angående denna vackra historia från
några fångna underofficerare till den svenske konteramiralen
Karl Hans Wachtmeister,[2] som också blivit dansk fånge,
vari de bönfalla honom att skaffa dem pengar att lösa ut
sig med, för att de icke skulle behöva »så liderligt avföras och
försäljas så som oskäliga kreatur». Några pengar kunde dock
Wachtmeister icke skaffa, och så måste de arma människorna
i väg.
Den venetianske värvare, med vilken danska regeringen
gjort denna rentav otroliga affär, hade emellertid fått smak
på mer. Redan några dagar därefter hörde han sig för, om
han kunde få köpa 285 rekonvalescenter, som voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
