Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Kalabaliken i Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägret och meddela kung Karl, att de måste lyda sin herres
order, samt av den orsaken bedja honom att förtro sig i deras
händer, så ville de följa honom vart han begärde. Men,
tillade paschan, om konungen det oaktat framhärdade i sitt
beslut, hoppades han, att janitscharerna icke mer skulle göra
någon svårighet vid att anfalla honom. Han framhöll
ytterligare för dem, att endast genom att handla så kunde de
rädda sig undan de förfärliga följderna av det högförräderi,
som de dagen förut begått, och kittlade dem med att tala
om de dyrbarheter, som funnos i svenska lägret. Han ordade
så vältaligt, att det vattnades i munnen på turkarne vid
tanken på alla dessa präktiga harnesk, täcken, sablar och
penningpåsar, som lågo hopade där — allt detta skulle bli deras
byte, och alla svenskar, som toges till fånga, skulle de få
behålla som slavar! Och åt den eller dem, som toge svenske
konungen levande, utlovade paschan en stor belöning.
Hans långa tal gjorde kraftig verkan, och janitscharerna
svarade enhälligt, att allt vad han sagt var rättvist och
förnuftigt. De skulle nog förmå konungen till uppbrott,
antingen med godo eller ondo.
Längre fram på morgonen får Fabrice besök av 50—60
janitscharofficerare »med sina långa skägg, var och en med
en vit käpp i handen». De tala om för honom, att de nu äro
på väg till lägret »såsom fridens budbärare — vilket deras
vita käppar utan något annat vapen syntes nog tydligt
utmärka —, att de skulle tillbjuda konungen sin tjänst och
försäkra honom i hela corpsens namn, det de alla voro
färdige att ledsaga honom och akta honom såsom deras ögonsten,
och att de förr ville låta hugga sig i tusen stycken, än något
ont skulle tillfogas konungen».
Men när de kommo tillbaka, kunde Fabrice »märka av deras
melankoliska uppsyn och tystlåtenhet, att de icke blivit väl
mottagna». Och på hans fråga, hur det gått, svarade en av
dem: »Konungen av Sverige har blivit galen.» Andra »kallade
honom järnhuvudet, i det de skakade på sina». De hade
blivit mottagna av general Hård, vilken ansågs vara den
ende, som verkligen önskade möta våld med våld. Hur han
nu framfört deras ärende till konungen vet man icke —
nog av: Karl lät hälsa dem, att »de skulle man[1] gå sin väg».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
