Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Svenska folkets röst gör sig åter hörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bland adeln och bönderna anställdes skriftlig votering
över frågan, huruvida man borde anmoda prinsessan att
övertaga regeringen, eller om därmed skulle anstå.
I bägge stånden fick den förra meningen majoritet för sig.
Dock var en och annan så försiktig, att han gav sitt bifall
blott under den förutsättningen, att höga överheten själv
funne åtgärden »nyttig och tillåtelig». Men ingen var ändå så
knipslug som Josias Cederhielms brorson, den tjuguårige Karl
Gustav Cederhielm, han som en gång i framtiden skulle
gå i holsteinsk tjänst, bli ambassadör i Paris och där göra sig
ryktbar genom det slösaktiga liv, som förde honom till
bysättningshäktet på Chatelet. Där skulle han få tillbringa de sista
sexton åren av sitt liv — ett komfortabelt liv likvisst på
franska statens bekostnad, förljuvat av ett ganska omfattande
umgängesliv och vittert arbete, mest i den satiriska genren,
samt en vidlyftig litterär korrespondens. Det var en kvick
karl, Karl Gustav Cederhielm, och han visade redan nu på
1714 års riksdag en avgjord fallenhet för diplomatin, då han
i den föreliggande frågan formulerade sin mening sålunda:
»Att anmoda Hennes Höghet nekar jag intet är det nyttigt för
oss och henne.» Var skiljetecknet skulle stå aktade han sig
för att ange, ty inte ville han riskera obehagliga
efterräkningar för ett litet kommas skull.[1]
Redan hade två stånd uttalat sig för ett snart avgörande
av frågan om prinsessans regentskap, och man kunde förutse,
att de bägge andra snart skulle följa exemplet. Då funno
rådsherrarne, att de måste rycka fram med reserven:
konungens brev. Ett par av de värsta orosstiftarne blevo
jämte »någre av de gode» uppkallade i rådet den 15 mars.
Där erhöllo de en skarp varning och fingo höra
konungens brev med förbudet mot ständernas samvaro sig
föreläsas.
Verkan av denna åtgärd var nästan ögonblicklig: flockvis
försvunno riksdagsmännen från huvudstaden — bondeståndet
bestod ett par veckor därefter av talmannen och en
allmogeman till. Ju färre de kvarvarande riksdagsmännen blevo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
