Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII kommer hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när man slutligen berättade för honom, att ett tjugutal
vagnar gått sönder och måst lämnas kvar på vägen, bara log
han och sade: »Vi hava flera, än vi behöva.»
I staden Pitesci i norra Valakiet inväntade Karl de
svenskar, som efter kalabaliken lämnats kvar i Bender under
Axel Sparre som chef. Den 14 september hade de nämligen
fått order att ofördröjligen bryta upp.
Så hade då äntligen befrielsens timma slagit även för dem.
Konungen hade visserligen kort efter kalabaliken utverkat
deras frigivning ur den turkiska fångenskapen, men sedan
hade de stackars människorna hållit på att gå under av svält.
I början hade de väl fått låna pengar av »orientaliska folket»
men merendels på hårresande villkor. Likväl sökte de lån
»så mycket trägnare, som hungern var en stark påkörare».
Men slutligen ville turkarne icke låna en fyrk mer åt »de
otrogne». — »Betala oss först!» svarade de och började,
skriver Sparre till sin konung, »överlöpa mig dag och stund,
skrika och bannas».
När det nu började talas om att svenskarne skulle ge sig
av hem till sitt land igen, blev det en faslig låt på deras
fordringsägare i Bender. De hugnades dock med konungens
skriftliga försäkran om full betalning för alla fordringar,
och det beslöts, att några av dem skulle följa med till Sverige
och lyfta samtligas tillgodohavande. Man lär ha föreslagit
konungen, att fordringarna skulle nedsättas till sitt verkliga
värde, varigenom de skulle ha blivit så obetydliga, att det
icke hade lönat mödan för ockrarne att följa med. Men det
var icke i Karl XII:s smak ej heller i Grotthuss’, som påstod
hos konungen, »att det vore vanheder för de svenske, om
fordringsägarne icke skulle få betalning efter deras
innehavande förskrivningar». Tvärtom fick var och en av de 60—70
österlänningar, som skulle följa med, en häst och reskassa.
Och dock voro flera av skuldsedlarna faktiskt en gång betalta
av Grotthuss. Han hade nämligen den betänkliga vanan att
behålla reverserna, när han löst in dem, i stället för att förstöra
dem. Vid kalabaliken kommo dessa papper åter i turkarnes
händer, såldes från man till man och presenterades slutligen
såsom obetalta fordringar. Man tycker, att detta borde varit
lärdom nog; men Grotthuss fortfor med metoden. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
