Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII kommer hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 27 oktober kl. 11 på aftonen lämnade Karl sitt följe
tillsammans med generaladjutanten G. F. von Rosen och
överstelöjtnanten O. F. Düring. De andra skulle bryta
upp senare. Både konungen och hans följeslagare förde med
sig var sin handhäst att byta om med, när den andra hästen
blivit tröttriden.
Från Valakiets slätter gick resan upp mot Siebenbürgens
alper. Där skulle de tre ryttarne fram genom passet vid
gränsfästet Rother Thurm. Men utan vägvisare, som
de voro, redo de vilse i bergen, och då de i skymningen den
28 påträffade en människoboning, fingo de veta, att de
kommit alldeles för långt åt väster. I nattens mörker försökte de
då ta sig fram genom »stora skogen och villmarken», men nu
till fots, ledande hästarna. Vid 3-tiden på morgonen fingo de
syn på en eld, som var upptänd i skogen. »Hans Maj:t gav
sig dit», berättar Nordberg, »och anträffade en svinaherde,
som låg och sov. Sedan mannen fått sömnen ur ögonen, lät
han änteligen med många ord och för god betalning förmå
sig att följa dem till vägen», som ledde till Rother Thurm.
Och sedan »gick det åter fort igen, allt till kvällen och
skymningen, då de anlände till en by, benämnd Keinin vid
foten av själva ungerska bergen».
Här togo sig resenärerna några timmars vila. Men vid
midnattstid bröto konungen och Düring upp, medan Rosen
lämnades kvar med befallning att om fyra timmar skynda
efter. »För att ingen av bondfolket måtte få den ringesta
misstanka, att emellan desse camerader var så stor åtskillnad,
sadlade de var och en på sin häst, utan att någondera halp
den andra.
Vägen härifrån var smal och farligen brant; och rådde för
den skull folket att de skulle dröja till dagern.» Men dylika
råd voro naturligtvis förspillda. Karl fick sig två vägvisare,
»som med bloss i handen förde dem över ungerska bergen,
att de mot morgonen kommo genom Rother Thurm och in
mot middagen till Hermannstadt, varifrån de hade en
präktig utsikt över alpkedjan, som de lämnat bakom sig.
En kort rast i den med ringmur och torn befästa staden
— och de bägge ryttarne jaga vidare, beledsagade av två
beridna postiljoner. Men nu tar naturen ut sin rätt hos Düring:
innan de hunnit till nästa hästombyte, »föll han såsom död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
