Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII kommer hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken hövlighet, gav sig sedan i närmare tal: Om de icke
voro svenske? Av vad karaktärer[1]? Om konungen vore
snart till väntandes? Var de lämnat Hans Maj:t?
Allt detta besvarade konungen och frågade tillbaka: Vem
Kaggen var? Vad landsman? Huru länge han varit i hessisk
tjänst? Huru Lantgreven mådde?» Och det ena ordet gav
det andra. Men efter hand började Kagg se betänkligt
vördnadsfull ut. Då fann Düring nödigt ingripa. »Han lade sig i
deras tal det mesta han hinte och brukade all tillåtlig
familiaritet, nu att här och där säja konungen emot, nu att skämta
och så vidare, att Kaggen lämnade sina förra misstankar.
När maten var inburen, spisade de tillsammans och voro
rätt nöjde på bägge sidor. Konungen dröjde en god stund,
innan han begärde varken vin eller vatten. Det satte åter
Kaggen i sin förra gissning, så att han frågade: Om Herr
Capitein hade tagit mode av sin konung och ville icke dricka
vin? Konungen svarade: Han hade vant sig att icke dricka,
förrän han gjort sitt fulla mål, och då toge han sig ett duktigt
glas, därmed det ock vore beställt.» Och mycket riktigt: vid
måltidens slut sköljde konungen ned maten med ett stort
glas vin »och gjorde på en gång riktigt besked för
alltsammans». Därmed gjorde han också fullkomligt slut på Kaggs
misstankar, ty det var då så olikt Karl XII som möjligt.
Men när hästarna voro framförda och konungen stigit i
sadeln, skall han ha vänt sig till Kagg och sagt på ren svenska:
»Farväl, min käre Kagg! Hälsa lantgreven från mig!» Då
förstod Kagg, med vem han suttit till bords. Men nu var det
så dags. De bägge ryttarne voro redan försvunna i ett
dammoln.
Natten mellan den 10 och 11 november stannade Karl
och Düring utanför Stralsunds stadsport och ropade an vakten
med anhållan om att bli förda till kommendanten, ty de
medförde viktiga depescher. Den natten fick Karl för första
gången på 15 dygn sova ut. Hans ben voro så svullna, att
stövlarna måste skäras av dem. Såret från Pultava hade gått
upp, och litet varstädes på kroppen bar han blånader efter
kullridningar. Den 168 mil långa vägen från Wien till
Stralsund hade de bägge kärnkarlarne ridit på 8 dygn, en
fullkomligt enastående ryttarbragd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
