Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Den asiatiska pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En iakttagelse, som gjordes under 1710 års pestepidemi,
och som sedan flere gånger bekräftats, var, att farsoten rasade
värst under dimmig väderlek och när sunnanvind blåste.
Den har sin naturliga förklaring däri, att vid fuktig och ljum
väderlek föröka sig lopporna mycket snabbare än vid torr
och kall. Vid låg temperatur slöa de små djuren till och hålla
sig mest orörliga.
Detta förklarar också, varför pesten aldrig fick någon
riktig rot i Norrland, trots den livliga sjöfarten. Där
fruktade man den ej heller. I Hälsingland sade man: »Kommer
pestlänsen hit, så fryser hon stortåan av sej.» En bidragande
omständighet till att Norrland nästan förskonades kan också
ha varit, att folk i dessa kalla trakter ej gärna gick barfota,
åtminstone ej höst, vinter och vår, medan det däremot
längre söderut synes ha varit vanligt, att man gick
åtminstone utan strumpor. Det har nämligen konstaterats, att
när lopporna lämna en död råtta, falla de för det mesta till
marken och invänta där någon annan levande varelse att
bosätta sig på. I pestens hemtrakter är därför en europé,
som ju brukar använda fotbeklädnad och ej har för vana att
sitta nedhukad eller att lägga sig på marken, mindre utsatt
för smitta än infödingarne. Den som går barfota, råkar
naturligtvis också lättare i direkt beröring med ett pestkadaver
efter en råtta än den som har fotbeklädnad.
Under denna okunnighetens och armodets tid voro
naturligtvis människorna i vårt land ej heller så rädda för att
komma i beröring med pestdöda djur som i vår upplysta tid.
Litteratur:
Guilielmus Lemnius, Emoot pestilentzie huru hwar och een menniskia sigh hålla skal. Utg. av O. T. Hult.
J. V. Broberg, Om pesten i Stockholm 1710; häft. kr. 1:25.
O. T. Hult, Pesten i Sverige 1710 (Hygienisk Tidskrift för år 1915; häft. kr. 4:—).
O. T. Hult, Några anteckningar om pesten i Blekinge och på örlogsflottan 1710—1711 (Tidskrift i sjöväsendet för år 1915).
Louise Stenbock, Pestens framfart i St. Annæ socken 1710—1711 (Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1913—14, utgivna av Erik Flach).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
