Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - Karl XII:s sista fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Færen, en marsch, som säkert står utan motstycke i den
nordiska krigshistorien.
Nordberg har en imponerande skildring av de svårigheter,
som de våra nu hade att övervinna: »När man hinte till
fjällen, som äro ganska vidlöftiga och höga, att man på norska
sidan haver stora havet i ögnasikte, blev passagen svårare
än tillförne, nu i trånga stenklyfter, nu i djupa dyer, kärr
och moraster, vilka måste fyllas med faskiner, dem såväl
gemene man som officerarne och generalerne själve förde
med sig.» Ja, ej blott den stridande delen av armén utan
även själva fältprästerna och andra civilbetjänte måste
hugga i med arbetet. Utmed sjön byggdes en kavelbro om
halvannan mils längd, och det med sådan omsorg, att tydliga
spår av den finnas än i dag.
Vid Færen fingo trupperna vila ut några dagar, och de
hårt ansträngda hästarna släpptes på bete på sjöns gräsrika
strand. Men Nordberg påstår, att såväl det klara vattnet
som fjällbetet voro giftiga, ty »hästarne, som drucko eller
åto, stinnade i hastighet opp, så att man med rep och vad i
hast var till fångs måste binda om dem, vilket halp
somlige, men somlige dödde. Efter folkets utsago, som man
sedan frågade, skola skyarne, som stryka på bergen, lämna
efter sig en ohyra, vilken invånarena kalla fjällmöss eller
lömlar; äro till växten som en knytnäve, ludne som marsvin
och giftige. Och sker alltså där utav, att när efter starkt regn
eller töcken ett stormväder störter vattnet ned av fjällen, då
bliva nästliggande sumpar stundom mer, stundom mindre
förgiftige.»
Efter ett par dagars vila ryckte Armfelt norrut och kom
nu in på Værdalsvägen. Den var emellertid spärrad av Stene skans, som ligger på en punkt, där vägen går fram mellan
höga och branta fjällväggar. Där hade överbefälhavaren i
denna landsända, generalmajor Budde, som var en duktig
och allmänt omtyckt officer, fattat posto med tvåhundra
dragoner och fyrahundra man fotfolk, fast besluten att icke
överge sin starka försvarställning utan skarp strid.
Men Armfelt lyckades att med en del av sin armé göra
en kringgående rörelse över några moras söder om skansen,
vilka norrmännen ansett för otänkbart att någon skulle kunna
passera. Vid underrättelsen därom måste Budde i största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
