Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - »Och dvärgalåten tystnar mot resen efter hand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anno 1705 och i Sachsen 1707 några grevinnor och fruer
kommo ifrån Sverige att besöka sina herrar, gav han sig
vid tillfälle patience[1] att tala vid dem, men icke länge.
Av den hårda dieten kunde ej annat följa, än kroppen
måste med tiden och åldern stelna. I yngre åren var Hans
Maj:t capabel,[2] att till häst taga opp sin näsduk, handska
eller vad han råkade fälla på marken; men på slutet kunde
man märka, att honom ville fela den förra vigheten, då han
skulle stiga till häst.»
Men i ett var Karl XII sig lik hela livet igenom: »Han
brukade aldrig säga åt sina officerare och soldater: ’Går
åstad och slåss!’ utan han sade: ’Kom’, och då gick han
själv med de främsta», säger Nordberg.
I alla livets skiften förblev han också sig själv och sin sak
trogen, trogen den omutliga rättskänsla, som först satte svärdet
i hans hand; och ingen, som bevarar inom sig något av
gossedrömmarnas ideal, kan annat än med beundran följa honom,
då han med ärliga hugg på riddarvis bryter sig väg tvärs
igenom lögnpolitikens snaror och svek. »Det blev», yttrade
en gång vid en minnesfest på Karl XII:s dödsdag en bland
de främste av våra dagars historici, »hans lott att taga upp
en avgörande strid om Sveriges rangplats såsom ledande
makt och kulturens bärare i Norden, och den platsen var
för dyrt förvärvad för att ej försvaras med den svenska
folkkraftens ädlaste safter. Tänkte den ridderlige kämpen
för högt om sina vapens styrka — ej skola vi döma honom
därför. Att så som han våga tro på sin sak blott därförs
att den bär rättens insegel, tro på det rättas egen inneboende
segerkraft, tro därpå och kämpa därför och aldrig förtröttas
eller förtvivla, det är dock stort, oändligt stort! Skulle det
vara ’alltför stort för den nykloka tiden’ — för hans egen
tids svenska folk var det icke så. Det förstod honom, det
hänfördes och följde honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
