Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalregementet ryckte mot danska livgardet. När
krutröken då för ett ögonblick skingrade sig, befann han sig
plötsligt ansikte mot ansikte med en dansk major, som
också skyndat några steg framför sin trupp. Mellan dessa
två utspann sig en tvekamp på värja efter alla konstens
regler i de bägge regementenas åsyn. Den slutade med
att Fuchs sårades men motståndaren segnade livlös ned.
Då vände sig Fuchs om till de sina och kommenderade
salva av alla fyra leden på en gång. Verkan därav
blev så fruktansvärd, att danska gardet nästan förintades.
Andra danska regementen ryckte dock fram, och kampen
blev hård, men dalkarlarne stodo icke att hejda. När allt
motstånd var brutet, låg Rutger Fuchs på valplatsen,
blödande ur sex sår och med ena lårbenspipan krossad. Det
dröjde över ett år, innan han blev återställd; och så länge
han levde, gjorde sig blessyrerna från Gadebusch påminta,
så att han ofta måste undergå brunns- och badkurer vid
Medevi och andra surbrunnar. Rutger Fuchs var även
med på Karl XII:s norska fälttåg och omnämnes flere
gånger från den tiden såsom konungens närmaste
följeslagare — vilket är vittnesbörd nog om hans anseende
som tapper karl.
Till belöning för sin bragd vid Stäket utnämndes
Fuchs till friherre och generalmajor. År 1739 blev han
Stockholms överståthållare, ett ämbete som han skötte med
stort nit och kraft.
von Dahlheim däremot, som genom sin uthållighet i så
hög grad bidragit till farans avvärjande, blev skjuten åt
sidan och glömd. I stället för att röna tacksamhet för
sin bragd lönades han med att förlora sin tjänst, då
fortifikationens fältstat år 1721 blev indragen. Hans inkomst
reducerades då till en pension, som utgjorde mindre än en
sjundedel av lönen; och ej ens den erhöll han oavkortad.
Då klagade han sin nöd hos riksens ständer; men fick han
någon hjälp, så var den obetydlig. Förgäves sökte han
kommendantsposterna å Marstrand och på Dalarö skans.
Under sina sista år klagade han, att han för sitt
uppehälles skull nödgats pantsätta sina bästa kläder. Tyngd
av fattigdom avled den så högt förtjänte mannen i
Stockholm anno 1756 i den höga åldern av 87 år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
