Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misshandel, därest hon vågade ropa på hjälp. Så bar det av
mot Sibirien.
I Tobolsk satte man henne till tungt och grovt arbete,
särskilt till det gamla trälgörat att »draga handkvarn».
När hon ibland dignade av trötthet, blev hon utsatt för
den råaste misshandel med sparkar och slag. En gång slog
den omänsklige husbonden henne med en påk över huvud
och rygg, så att hon var nära att sätta livet till.
En dag lyckades hon dock med bistånd av svenska
krigsfångar i staden bli fri från sin plågoande, och sedan hölls hon
gömd än hos den ene, än hos den andre av sina beskyddare
under ständig fara för både dem och henne, för den händelse
hon bleve upptäckt. Slutligen lyckades de övertala en rysk
bonde att föra henne förklädd till bondpojke till hennes
föräldrar, vilka blivit förvista till Solikamsk.
På vägen dit blev flyktingen eftersatt med blodhundar,
och de tillrop, varmed förföljarne hetsade odjuren, »Hio!
hio!», brände sig in i den stackars kvinnans minne av de
fasansfulla stunder, då hon och hennes följeslagare måste taga
skogen fatt. De lyckades dock rädda sig, och på själva
juldagen 1718 förunnades det Lovisa von Burghausens
föräldrar att åter sluta i sina armar det barn, de så länge
begråtit som för alltid förlorat. Till en början kunde de
naturligtvis ej i den tjuguåriga kvinnan känna igen den lilla
flicka, som fjorton år förut rövats ifrån dem. Men då deras
dotter började berätta sina barndomsminnen och bland annat
påminte dem om, att de brukat kalla henne »Lilla kultan»,
fanns inget rum för tvivel mer, och glädjen över återseendet
bröt ut i »de ljuvligaste tårar».
Två år därefter trädde Lovisa von Burghausen i äktenskap
med regementspastorn Lars Sandmark, en aktad och
redbar man, som dock var nära trettio år äldre än hon. När
befrielsens dag äntligen randades för de nygifta och de åter
fingo beträda svensk jord, blev hennes man anställd som
regementspastor vid Hälsinge regemente, och år 1724
utnämndes han till kyrkoherde i Njurunda i Medelpad.
År 1729 dog prosten Sandmark. Då gifte hans hustru
efter tidens sedvana om sig med hans efterträdare, en blind
magister Petrus Sundberg. Detta äktenskap blev dock ej
heller långvarigt. Alla de lidanden, som prästfrun genomgått,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
