Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes fångenskap mildrades dock, när hon av en
tatarisk khan blev skänkt som slavinna åt hans äldre gemål.
Ett »synnerligit nådestecken» var det, som vederfors henne,
då »henne gåvos någre gamla skinnkläder, därmed att
någorledes skyla sin tillförne alldeles nakote lekamen». Snart
gjorde hon sig genom sina »gode manér» och de »vackra
kvinnoslögder», som hon lärt hemma i Sverige i vävstolen
och vid virknålen, mer och mer omtyckt av furstinnan.
Nu fanns bland svenskar, som gått i rysk tjänst och
blivit fångna hos kalmuckerna, den förut omnämnde
styckjunkaren Renat, [1] som genom sina kunskaper i artilleriväsen
och europeisk krigföring gjort sig högt skattad av khanen.
Med honom ingick fru Brigitta äktenskap. Då Renat
äntligen år 1733 lyckades utverka tillstånd av khanen att jämte
sin maka få följa med en rysk beskickning, som skulle
återvända till Petersburg, fick hon sent omsider vid 50 års ålder
återse det efterlängtade fäderneslandet, som hon i sin tidiga
ungdom lämnat. Hon hade då med sig tre kalmuckiska
tjänarinnor, Altan, Iamankiss och Sara, vilka hon lät
undervisa i den kristna läran, och tredje adventssöndagen år
1735 blevo de döpta i artillerikyrkan i Stockholm — Renat
hade nämligen blivit befordrad till löjtnant vid artilleriet.
Men fru Rrigittas återstående dagar blevo ej många. På
våren 1736 vigdes hennes »trötta kropp» till vila i svensk jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
