Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De ryska krigsfångarne på Visingsborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över dit tillika med en annan general och förre ryske ministern
i Stockholm. Den sistnämnde var svag till hälsan och led
mycket av att sitta instängd. Han dog också på Visingsborg i
november 1716, alltså ett halvt år efter det Piper rönte samma
öde på Nöteborg.
Till Visingsborg förde man även en del fångna danskar
samt fyrtio holländare och engelsmän, som blivit
tillfångatagna, då de med sitt fartyg voro på väg till Petersburg.
Bland en så tätt hoppackad massa människor i fångenskap
och nära nog fullständig overksamhet kunde tillvaron ej bli
annat än dyster, isynnerhet som det tidvis var både si och så
med underhållet. En gång hände det, att slottsfogden bakat
bröd åt dem av svingel utan att sålla den, varav följden blev,
att många grepos av yrsel och föllo sanslösa omkull. Vid ett
par tillfällen fingo ryssarne rent av svälta, så att man fick
se dem i sin nöd gå och äta gräs på vallarna. Då bönföllo de
arma människorna, att man av barmhärtighet hellre skulle
skjuta dem än låta dem hungra ihjäl. Värst var nöden på
våren 1717, då den framkallade en fullständig revolt. Ett par
hundra fångar trängde sig vid ett tillfälle igenom vakten och
rymde bort från ön.
Faktiskt dogo också ej så få ryssar av svält eller dålig föda.
Hela antalet av dem, som avledo i fångenskap, känner man ej,
men att döma av utsträckningen av den s. k. Rysskyrkogården
på Visingsö kan man nog uppskatta deras antal till ett eller
annat hundratal.
När Karl XII fick kännedom om de sorgliga missförhållandena
bland fångarne, inskred han omedelbart, och vederbörande
landshövding, generalmajor Patkul, fick sig ett åtal på
halsen för sin försummelse att icke i rätt tid ha skaffat fångarne
nödigt underhåll och underrättat konungen om deras
lidanden. Lika tapper och duktig, som Patkul varit i fält, lika
omänsklig tycks han ha varit mot krigets offer. Det framkom
under rättegången sådana saker, som att då några fångar
kommit till Jönköping och klagat sin nöd för honom, hade
han behandlat dem som rymmare och låtit dem undergå
spöstraff. Det var så många fula saker, som kommo i dagen,
att han av Göta hovrätt blev dömd till ämbetets förlust.
Allt sedan konungen fått klart för sig, hur det var ställt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
