Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Det holsteinska partiets uppkomst och fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid förhöret namngav Dahlén flere medarbetare. Dem
lät utskottet också av egen myndighet häkta, och en ständernas
kommision dömde Dahlén samt en av hans medhjälpare till
döden, en annan till fängelse. Ständerna mildrade dock
straffet för de dödsdömda till fängelse. Två ledamöter av
ständernas kommision, en dalmas och en Vingåkersbonde, hade
emellertid vägrat att döma efter regeringsformen, vars
giltighet de bestredo. Till straff därför dömdes den förre till en
månads vatten och bröd samt tre års arbete å Marstrands
fästning, den senare till fjorton dagars vatten och bröd.
Domen mildrades dock därhän, att hela Marstrandsstraffet
och halva vatten- och brödstraffet efterskänktes.
Genom dessa räfster hade riksens ständer injagat en
hälsosam skräck såväl på allerhögsta som på lägsta ort, och både
Hans Maj:t och hans välvilliga hjälpare slogo till reträtt.
Nu var det ingen måtta på kung Fredriks bedyranden inför
de fyra ståndens talmän, att ständernas vilja skulle vara
hans lag, som han med nöje skulle efterleva. Och han bad
så vackert, att vad som nu skett skulle vara glömt för all
framtid.
Men genom denna omanliga kapitulation på nåd och onåd
hade konungen förlorat den sista spillran av det anseende,
som han själv förut bit för bit brutit sönder. Genom sitt eget
förvållande hade han förspillt det inflytande, för vilket det
dock trots 1720 års regeringsform fanns utrymme hos den
som satt på tronen. Konungen hade blivit en nolla, och att
det hade gått så långt och så hastigt utför var Fredrik I:s
egen skuld.
Sinnesstämningen hade nu blivit sådan, att man trodde
konungen om allt möjligt ont. Det var nu, som hans belackare
spredo ut, att det var hans förre generaladjutant Sicre, som
skjutit Karl XII,[1] och att mannen gjort det på dåvarande
prins Fredriks befallning. Och för den stora allmänheten,
som gör allting till antingen svart eller vitt, blev konungens
medtävlare naturligtvis en ljusets ängel. Hertigen och hans
parti hade nu riktigt fått lyckan med sig. Det var ett hårt slag
för Fredrik och Ulrika Eleonora, då ständerna medgåvo den
hatade hertig Karl Fredrik rätt att kalla sig Kunglig höghet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
