Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Det holsteinska partiets uppkomst och fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
truppsammandragningar på gränsen och ryske ministern uppträdde,
som om kriget stod för dörren. Men hotet tystnade, när en
engelsk flotta på våren 1727 liksom året förut uppenbarade
sig i Östersjön för att hålla den ryska innestängd. Och då
kejsarinnan Katarina vid samma tid avled, slokade
holsteinarne jämmerligen kammen, ty nu var det alldeles förbi
med hertigens stöd i Ryssland. Lämnad åt sig själv, fann den
svage Karl Fredrik bäst att resa hem till sitt land igen, och
så var han åter reducerad till en obetydlig tysk småfurste.
Allt detta inverkade på svenska riksdagens hållning. Den
kunde nu så mycket tryggare fortgå på den väg, man slagit
in på i och med Holsteinska partiets besegrande. Den
angelägnaste uppgiften ansågs nu vara att alldeles göra slut på
tvedräkten i landet och till den ändan först och främst »bota
den skiljaktighet, som var i rådet». Ty förrän så skett, kunde
ingen kraftfull regering skapas.
I våra dagar brukar ju endräkt inom regeringen helt
enkelt vinnas på det viset, att de medlemmar av styrelsen,
som ha motsatta åsikter mot riksdagens flertal, frivilligt
draga sig tillbaka; och det anses de kunna göra med heder.
Men denna utväg, vilken för oss ter sig som en naturlig följd
av ett parlamentariskt styrelsesätt, stred alldeles mot den
tidens uppfattning. Riksråden betraktades nämligen icke
så mycket som politiska förtroendemän utan egentligen som
höga ämbetsmän, och deras ämbeten ansågos som en välfången
egendom, från vilken de icke behövde avstå ens ifall sjukdom
eller ålder gjorde dem orkeslösa. Endast genom laga dom
kunde de berövas, vad de sålunda förvärvat. Härav följde,
att när riksdagen ville befria sig från ideliga meningsstrider
med rådsherrar av motsatt politisk åskådning, fanns ingen
annan utväg än att straffa deras åsikter såsom ett brott.
Det måste dock erkännas, att 1727 års ständer härvidlag
ännu gingo jämförelsevis hovsamt till väga. Av de åtta
rådsherrar, som tillhörde motsatta partiet, blevo nämligen
endast två avsatta, nämligen Vellingk och Cederhielm. Och
av dem hade åtminstone den ene obestridligt förtjänat sitt
öde. Denna hovsamhet får i främsta rum skrivas på Arvid
Horns räkning, som hellre ville vinna än krossa sina
motståndare. Och dock var han säkert icke okunnig om att
åtskilliga av dem stodo i betänkligt nära förbindelse med ryske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
