Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn på höjden av makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även inom Sverige kunde Arvid Horn bygga sin politik
på en sällspord endräkt. Allmänheten oroades ej mer av
kringflygande stridsskrifter eller kringresande uppviglare,
och den forna partiförbittringen lade sig till ro. Det såg
ut, som skulle det otroliga ha lyckats för den kloke och
erfarne mannen vid statsrodret, som skulle han verkligen ha
förmått försona och samla de söndrade sinnena omkring sig
i endräktigt arbete på att stärka fäderneslandets krafter
efter krigets förödelse.
Säkert är, att den period av endräkt och sämja, som nu
vidtog, i väsentlig mån är en frukt av Arvid Horns
försonliga politik. Han sökte nämligen hellre att genom
välgärningar vinna och skingra sina motståndare än genom
förföljelser reta ihop dem mot honom. Ja så långt gick han i
försonlighet mot forna fiender, att han till högre ämbeten
föreslog fler av dem, än vad hans gamla anhängare tyckte
om. Men därmed hade han nog även ett annat syfte än att
avväpna partiagget: han kände sig aldrig riktigt säker för att
inte kung Fredrik skulle göra nya försök att utvidga
konungamakten; och han visste, att männen ur det forna holsteinska
partiet åtminstone skulle bli pålitliga på den punkten, att de
skulle motsätta sig alla sådana planer. Man kan utläsa dessa
tankar i några ord, som Horn yttrade till franske ministern
i Stockholm: »Även Sverige behöver sina whigs och tories
för att hålla konungen inom behöriga skrankor.» De engelska
partinamnen whigs och tories betecknade nämligen vid denna
tid anhängarne av olika tronkandidater, den hannoverske
eller den stuartske. Så länge det holsteinska partiet hade
varit farligt för Sveriges säkerhet, hade Horn av alla krafter
motarbetat det. Men nu, då hertigen själv var ur spelet,
ville han ej alldeles förkväva partiet utan snarare till en viss
grad hålla det vid liv för att kunna spela ut det mot konungen,
om faror från det hållet skulle hota den nya författningen.
Hur stark Horns ställning var, visade sig på 1731 års
riksdag, då han nästan enhälligt för tredje gången valdes till
lantmarskalk. Den omfattande redogörelse för Sveriges
utveckling sedan närmast föregående riksdag, som framlades
för ständerna, mottogs med uttalanden av idel tacksamhet och
förtroende för rikets ledning, och riksdagens eget fortsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
