Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn får ett nytt parti mot sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beredvilligt till vinterkvarter, ty det skulle ju gälla den gamle
arvfiendens skinn.
Stridslusten växte ytterligare, när på hösten 1733 det
budskapet kom, att Stanislav nästan enhälligt blivit för andra
gången vald till konung i Polen. Det höga röstetalet var
dock till en del att skriva på det franska guldets räkning.
Och under skyddet av en rysk krigshär valde Stanislavs
motståndare Fredrik August till konung. Stanislav måste fly.
Nu gällde det, om Frankrike skulle lämna honom hjälp.
Men franska regeringen höll ej de stora löften, som den
givit. Helt plötsligt lämnade dess flotta Östersjön och
seglade hem igen. Hemligheten med detta till synes nyckfulla
uppträdande låg däri, att striden om Polens krona i grund och
botten endast var en täckmantel för den franska politikens
huvudintresse, vilket var riktat icke mot Ryssland utan mot
Österrike. Händelserna i Polen ville Frankrike utnyttja
endast för att sysselsätta Ryssland, därför att denna makt
var Österrikes bundsförvant. Kunde Stanislav på samma
gång vinna Polens krona, så mycket bättre; men för den saken
ville man icke offra det manskap och de pengar, som bättre
kunde användas till att göra erövringar från Österrike.
Detta stod snart klart för Horn och andra mera
insiktsfulla statsmän i Sverige. Man förstod nu bättre, varför det
varit så omöjligt att få den franska diplomatin att komma
ut med språket, då det var fråga om ett svenskt ingripande
i Polen. Redan våren 1733 hade franska sändebudet i
Stockholm, Casteja, sökt förmå svenska regeringen att försäkra
Stanislavs anhängare i Polen om hjälp. Det var den
europeiska storpolitiken med sina farliga frestelser, som åter
nalkades vårt folk och där fann alltför välvilliga lyssnare
till dess locktoner. Men den gamle försiktige Horn höll
tillbaka. Så länge Frankrike icke ville ge några bestämda
löften om understöd, aktade han sig för att taga något
utmanande steg. Saken var också den, att så länge man ännu
i Frankrike hoppades, att polackerna ensamma skulle ge
de ryska trupperna sysselsättning nog, ville man icke offra
några pengar på Sveriges ingripande.
Men fram på hösten visade det sig, att Stanislavs parti
ej ens gjorde något allvarligt försök att sätta sig till motvärn
utan hoptals underkastade sig motkonungen, August III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
