Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett nederlag och förlust av mer än 2,000 man hade
Hattarnes tilltänkta bragder börjat.
Den 3 september anlände Lewenhaupt till svenska
huvudkvarteret, som förlagts till trakten av Fredrikshamn. Hit
sammandrogos småningom 23,000 man. Till följd av de usla
anstalterna för deras transport och underhåll framkom dock
en stor del av dem i utmattat och eländigt tillstånd till
krigsskådeplatsen. Frånräknar man de sjuka och dem som voro
bortkommenderade på flottan eller annorstädes, återstodo
endast något över 15,000 man att föra i fält.
Men ännu hade ryssarne vid Viborg icke hunnit samla mer
än en jämnstark armé. Om något skulle göras från svensk
sida, gällde det alltså att handla raskt. Lewenhaupt gjorde
dock icke ens så mycket som att hindra fienden från att
plundra och ödelägga det mellanliggande området.
Emellertid erhöll generalen ivriga uppmaningar från
Elisabet att äntligen sätta sin armé i rörelse. Då beslöt
han göra slag i saken. Den 19 november ryckte svenskarne
över gränsen. Deras inmarsch i Ryssland föregicks av ett
manifest, som var gillat av Elisabet och i en mängd exemplar
sändes till ryska armén och till Petersburg. Däri förklarade
Lewenhaupt, att svenskarne komme för att befria ryska
folket från den nuvarande regeringens »odrägliga ok och
grymhet» och bereda nationen tillfälle att fritt välja sig laglig
överhet.
I Petersburg blev det stor uppståndelse. Därav begagnade
sig Elisabet och genomförde med gardets hjälp en
statsvälvning, som gjorde henne till Rysslands kejsarinna. Men när
vågspelet lyckats, förklarade hon blott, att nu kunde kriget
vara slut. Hon lät hälsa Lewenhaupt, att hon befallt sin armé
att inställa alla krigsrörelser och hoppades, att han skulle göra
på samma sätt. Om någon lön för Sveriges ingripande var
nu ej längre tal — Elisabet hade ju också aktat sig för att
ge några bindande löften.
Avgörandet berodde nu på Lewenhaupt. Skulle han förmå
begagna den situation, han själv framkallat? Enda
möjligheten låg i att genom en djärv framryckning under utmanande
hållning imponera på Rysslands nya regering, innan den ännu
hunnit stadga sin makt, och sålunda tilltvinga sig, vad man
ej kunde få frivilligt. Men för ett så energiskt uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
