Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bord åtnöja sig med ett stycke salt kött och vattensoppa. För
guld fanns intet [att få], varken mjölk, smör eller någon
ätande vara.»
Ännu farligare än farsoten var en annan smitta.
I en av de många stridsskrifter, som partierna läto
författa med anledning av riksdagen, hade det hetat: »Var
finnes nu vid vår krigshär den subordination[1] som under
Karl XII? Skall ej varje fänrik, som får snubbor av
generalen, genast tänka, att på riddarhuset de alla äro
lika?» Det var verkligen en träffande förutsägelse om
krigets gång. De adliga officerarne medförde för mycket av
riddarhusvanorna till lägret och hade svårt att i Lewenhaupt
se generalen i stället för lantmarskalken och partiledaren. Alla
dessa ledamöter av »riksens maktägande ständer» hade alldeles
för mycket smakat sötman av att få diskutera och bullra och
driva sin mening igenom. Därför dugde de icke till en så
enkel sak som att hålla mun och göra sin plikt. Och
överbefälhavaren var ej mannen att lära dem det.
Ett brännande diskussionsämne hade man fått i och med
Ulrika Eleonoras plötsliga död i kopporna i november 1741
vid ännu icke fyllda 54 år.
En av de sista dagarna hade den döende drottningen bett
en hovfröken att draga väl för sängomhängena. Sedan hörde
de kringstående under djup rörelse, hur hon bad en lång bön
för sitt land och dess folk. Hon anropade Gud, att han måtte
välsigna de planer och förehavanden, vilka voro å bane; och
som en sista nåd utbad hon sig att få taga all den olycka,
som kunde hota Sveriges folk, med sig ned i graven.
I och med drottningens död blev frågan om vem som
skulle bli tronföljare aktuell, och vid armén bildades ett nytt
holsteinskt parti, som arbetade för att få hertig Karl
Fredriks son, Karl Peter Ulrik, förklarad för tronföljare.
Den unge hertigen hade av sin moster Elisabet blivit
inbjuden till Petersburg, och hans anhängare i Sverige hoppades
nu, liksom holsteinska partiet på 1720-talet, att genom
hertigens val vinna stora förmåner, framför allt en snar fred.
Partiets huvudman inom hären var chefen för Älvsborgs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
