Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdöme, tvåhundra man bakom en förhuggning skulle
kunnat möta hela regementen. Även den starka
försvarsställning, som skulle skydda Fredrikshamn, utrymdes av
svenskarne. Men när turen kom till denna stad med dess
gynnsamma försvarsläge, yrkade såväl Buddenbrock som stadens
gamle beprövade kommendant, den 78-årige generalmajor
Bousquet, på att man skulle hålla stånd där. Fast fienden
var blott obetydligt överlägsen och svenska flottan behärskade
kusten, och fast det gällde en plats, där stora förråd voro
samlade, gav Lewenhaupt order om reträtt. Fästningen
utrymdes, de grova kanonerna sprängdes utan att ha lossat ett enda
skott, och svenskarne satte eld på staden med dess
värdefulla förråd. Nu gick allt med sådan raskhet, att
Fredrikshamns invånare knappt hunno rädda något av sin egendom,
så framt de ej varit förutseende nog att göra det förut.
Genom Fredrikshamns oförsvarliga prisgivande åt
förstörelsen hade Lewenhaupt förlorat sista resten av sitt anseende
och därmed också förtroendet till sig själv. Man såg honom
i missmod vid reträtten blottställa sitt liv för fiendens kulor,
liksom anade han, att ett värre öde väntade honom.
Hädanefter överlät han allt avgörande åt den månghövdade
krigskonseljen. Krigstuktens band lossnade allt mer. Flottans
befälhavare struntade fullständigt i hans order, och ej mycket
bättre var det ställt med disciplinen vid armén.
Hela 1742 års »krig» blev ett ideligt återtåg från den ena
starka ställningen till den andra vid blotta underrättelsen om
att fienden nalkades.
T. o. m. en av Lewenhaupts varmaste beundrare bland
officerarne hade som stående uttryck i sina brev till hustrun:
»Vi springa — vi springa utan att ens veta, om vi äro
förföljda. Hittills ha vi sprungit. Kanske måste vi springa ännu
längre. Men fråga mig ej varför eller för vem, ty det vet jag
ingenting om; och jag är ej deri ende, som det är obegripligt
för.»
Det var ord, som svuro något mot Tessins ståtliga
deklamation tidigare på året, då han skrev till sin fru om »äran att
lida för fäderneslandets räddning och oberoende eller
åtminstone trösten att bli begravd under dess ruiner, med vapen
i hand till dess försvar».
Kapten Tersmeden berättar en liten episod från återtåget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>