Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende
- Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barmhärtighet blivit upptäckta i tid. Denna berättelse blev
genom trycket utbasunad kring land och rike och framkallade
överallt fruktan och ängslan. Litet varstädes spårades
förräderi; antalet hemliga angivelser växte med en förfärande
fart, och Hattpartiet tycktes aldrig kunna bli mätt på
kommissioner och utomordentliga domstolar.
*
Präste- och bondestånden hade dock visat en förarglig
misstro mot sekreta utskottet och dess kommissioners
rättskipning. Hur bryta den motsträvighet, som
prästerskapet nu och vid flere andra tillfällen visat mot utskottet?
Lyckades man bara isolera ståndet, så skulle dess opposition
icke betyda så mycket. Närmast gällde det alltså att hindra
bönderna från att följa sina herdar och ledare. I det syftet
underblåste Hattarne av alla krafter de tendenser till att ställa
till buller och oväsen, vilka funnos hos en del av bondeståndets
riksdagsmän. Hattarne räknade nämligen mycket riktigt ut,
att dessa oroselement skulle vara i stånd att förlama
handlingskraften och beslutsamheten hos böndernas majoritet
och sålunda störa endräkten med prästerna.
Den värste bråkstaken var Olof Assarsson från Älvsborgs
län, som flere gånger tillställde oväsen med hotelser och
»oanständiga åthävor, såsom nävarnas knytande och
stampande med fötterna», så att ståndet till sist fann sig
föranlåtet att döma honom förlustig säte och stämma.
Oron bland odalmännen var dock alls icke slut därmed.
Protokollen vittna mer än en gång om att »alltsammans
stadnade uti ett ganska häftigt sorl och buller, utan att någon
kunde veta, vad som sades eller varom egenteligen tvistades».
Den 21 februari 1747 förmäler protokollet, att talmannen
hade största möda att stilla ordväxlingen »och föreställte
ganska bevekeligen — det ingen utan tårar kunde höra —,
att ståndet sinsemellan med en sådan förbittring tvistade
om en sak, som vore av mindre värde. Och trodde han säkert,
det ståndets hemmavarande medbröder, om de visste sådant,
intet skulle avhålla sig från att däröver vattnas i ögonen» —
så lyda protokollets vackra ord. När klockan blev ett, hördes
rop på att man borde åtskiljas, eftersom »i den då varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0078.html
