Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Adolf Fredrik försöker utvidga kungamakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf Fredrik tröttnade snart, liksom sin företrädare, på
överläggningarna i rådskammaren, och hans besök där blevo
allt sällsyntare. Men när ärendena väl blivit avgjorda där
och ett beslut förelades honom till underskrift, hände det, att
han ville ändra på det eller helt enkelt vägrade skriva under.
Därav alstrades ett olidligt söl med regeringsärendenas
expedierande till stor skada för många. Det hände ofta, att
Hans Maj:t låg på ärendena i månader, ja stundom i år.
Riksråden måste göra konungen föreställningar om
olägenheterna därav och erinra honom om hans skyldighet enligt
regeringsformen att antaga det beslut, som rådets flertal
fattat. Men Adolf Fredrik gav ej gärna med sig, och i fråga
om sin utnämningsrätt satte han sig alldeles på tvären.
Rådet förklarade då rent ut — efter några sidohugg åt
otillbörliga rådgivare —, att under sådana förhållanden styrdes
riket icke med, utan mot råds råde, i strid med både
regeringsform och konungaförsäkran.
Till dessa strider om rikets författning kommo lumpna
småtvister, som ytterligare retade upp bägge parterna. Och
drottningen göt olja på elden efter bästa förmåga. Hon
ställde om, att rådsherrarne vid uppvaktningar fingo timtals
vänta på företräde hos konungen, under det att obetydliga
personer gingo ut och in i konungens rum. På mottagningar
vid hovet beredde sig det kungliga paret den njutningen att
vända herrar riksråd ryggen men vara idel solsken mot
obetydliga hovmän, att ge dem kullerstolar i stället för stolar
med ryggstöd eller hindra deras vagnar från att köra in på
slottets borggård, något som de enligt hovordningen voro
berättigade till. Både konungen och drottningen lade an på
att samla rådets fiender kring sig. Dalin[1] sjöng konungaparets
och kunglighetens pris i ordalag, som just icke voro rättrogna
efter 1720 års regeringsform; och i ett »herdaspel», som
uppfördes till firandet av konungens hemkomst från en resa till
Finland, uppmanade skalden herdarne och herdinnorna att
pålägga sig gula och blå tömmar och bilda fyrspann[2] samt låta
»herren själv» köra.
Ingen var så känslig för de nålstygn, varmed drottningen
var en mästare i att förbittra tillvaron, som Tessin. Han
kunde ej uthärda att se sig ringaktad, förolämpad, hatad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
