Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sluteligen finns här en person, en särdeles anda, som jag
varken kan hålla för missfödsel eller lagbördig, ty jag vet
intet, vad eller var han är. Jag hörer mångfaldiga ropa på
honom; men de veta intet mer än jag, vem han är. Jag är
rättnu yr i huvudet av detta namnet: det heter Vederbörande.
Har intet jag en tid lupit galen efter den och frågat i vart hål,
så vet intet jag. Mina kära läsare, sägen mig: Var skall jag
få igen den där Vederbörande? Min dag är nu förliden, natten
påkommer, och lika när är jag att få något gott av
Vederbörande. Det är nu en underlig Vederbörande: ber jag Satur
om rättvisa, så visar han mig till vederbörande. Jo där fick
jag strax! Ber jag Bilanx om god handel och hushållning,
så hänskjuter han mig till vederbörande. Där hade vi det.
Ber jag Dictys om underrättelse i ett eller annat, så hemställer
han mig till vederbörande: härlig förklaring! Ber jag Plejon
om slut i mina klara sak, så skall han först tala vid
vederbörande, skicka målet till honom, och aldrig vet jag, var han
bor, eller var jag får det igen. Skall då april räcka året över?
En godhjärtad man måtte likväl Vederbörande vara, som
så lånar sitt namn till alla. Jag är säker, att mången gör
dårskaper och skyller på vederbörande och mången stympare,
när man av honom kräver kunskap och besked i en
angelägenhet, strax bortvisar folk till vederbörande utan att själv veta,
var Vederbörande finns, eller huru han ser ut. Stackars
Vederbörande! Nog får han besök, om han eljest nånsin
står till finnandes. Jag tror ock, att han är oskyldig och intet
själv rår för denna blinddansen. Välan, då vänder jag bladet
om och tillägger alla dem en art av missfödsel, som ropa på
vederbörande utan att känna vederbörande.»
Så hade Argus gjort till sin uppgift att »skämtevis»
undervisa sina läsare om dygden, att »gyckla sanningen i folk».
»En nakot sanning hyser man i sopvrån», säger författaren,
»men åtlöjet tager människan på sitt svaga.» Och däri visade
han sig ha rätt. Aldrig har väl en tidning mottagits med sådan
förtjusning som dessa trevligt och lättfattligt skrivna små
blad, vilka kommo ut en gång i veckan. En samtida berättar
en mansålder efteråt: »Ännu minnas de flesta av oss, med vad
väntan vi längtade efter den vanliga dagen, på vilken dessa
arken blevo utlämnade, och huru vi företogo oss deras läsande,
liksom då man går till bords med en hungrig måge.» Och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
