Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
augusti månad var på Sveden vid Falun några dagar
uppehållen från min resa medelst ett stadigt regn, där jag intet
hade att förnöta tiden med, föll mig i sinnet Salomos ord,
som befaller den lata att gå och se på myrorna.» Särskilt
undersökte han stackmyrorna och följde såväl de med vingar
försedda hannarnes och honornas som de vinglösa myrornas
liv. »När man allt detta ser», utbrister han, »faller man här
i största förundran över den visaste Skaparens allvisa hand
även i de minsta kräken. Ty sedan myrhonan lagt sina ägg
i myrstacken, förbliva äggen där till nästa år, då de
utkläckas. Därav bliva då 5 delar honor med vingar, 20 delar
hannar med vingar, några 100 snöpingar eller slavar utan
vingar. Så snart desse begynna komma fram, använder
hela menigheten i myrstacken all sin flit att göra höga och
välvde gångar, att hannar och honor, som snart skola fira sin
bröllopsfest, må i dem få, frie från hårt väder och
brännande solen, hava fritt spel att där i lättja och kättja roa
sig. Då sker, att hannarne bliva fadrar, honorna mödrar,
avlägga äggen, lämna dem till slavarne att skötas och
uppfödas.
Sedan de således smakat ont och gott, måste far och mor
resa ut att beskåda den värld, de aldrig tillförne sett, flyga
då ut i bästa och vackraste sommarvädret utan att tänka
på vägen tillhakas. Okunnoge om allt fara de såsom en liten
fågel, den nyss flugit ur nästet, ej vetandes, varest de skola
hamna, följa vädret och lyckan efter, osäkra på alla sidor.
När nu några dagar såleds använts, hava de den olyckan,
att de reduceras till fotfolk, mista sina vingar, måste
marschera till fots, då de med möda kunna föda sig,
intill dess de efter hand försvinna, förtrampas, uppätas av
fåglar, dö av nattköld, regn, vatten och således till intet
bliva.
Däremot slavarne eller arbetsmyrorne hålla hus endräktigt
hemma, bevara med stor omsorg de sig förtrodde små
barn, dem föda och uppföda, såsom de av avlen måste
hoppas alla sina rekryter och sin republiques multiplication, som
de själve äro oförmögne till. Med ett otroligt slaveri
använda de alla sommardagar — knappt middagstimman fri —
att draga tillsammans virke, att de den kalla vintren bättre
må ligga täckte för köld, den våta hösten säkre för regn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
