Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hög, varken mager eller fet, med tämmelig muskulöse
lemmar och stora ådror alltifrån barnåren. Håret varken rakt
eller krusigt, i barnaåren vitt, sedan brunt och vid
tinningarna rödlett, slutligen grånande. Ögonbrynen bruna.
Ansiktsfärgen blek. Ögonen bruna, mycket skarpa, livliga,
glättiga; synen förträfflig, även beträffande minsta föremål.
Tänderna dåliga, maskfrätta genom svår tandvärk från
ungdomen intill 50:e året; alldeles tandlös före det 60:e.»
Det bästa medlet mot tandvärken fann Linnaeus i
tobaksrökning, som han brukade nästan till övermått. Tobak och
kaffe voro de enda njutningsmedel, varmed han gick till
överdrift. Annars var han, som en av hans mest
framstående lärjungar skriver, »i mat tarvelig, i drycker
övermåttan återhållsam».
Linnæus’ teckning av sig själv kompletteras med att han
var »lätt, hastig, gick fort, gjorde allting prompt, tålde ej
sent folk, var sensibel, blev snart rörd, arbetade
continuerligen och kunde ej spara sig. Intet öra för musik. Han
brydde sig litet om exteriören utan trodde, att karlen borde
pryda kläderna men ej vice versa.» Hans lärjunge Fabricius
fullständigar bilden sålunda: »Hans ögon voro de vackraste,
jag någonsin sett. De voro visserligen ganska små, men de
ägde mycken glans och något genomträngande, som jag
aldrig funnit hos någon annan. Jag erinrar mig icke, vilken
färg de hade, men från dem träffade mig ofta blickar, som
om han ville genomtränga min själ.»
När excellensen Skjöldebrand, som också hade varit hos
Linné på Hammarby, år 1799 på en Lapplandsfärd fick se
fjällsluttningarna överhöljda med linnea och andades en
luft, som var fylld av dessa blommors doft, kom han att
tänka på blomsterkonungen, vars namn blomman bar. »Jag
har», skriver han i sin reseskildring, »sett denne store man
i min första ungdom, och hans bild skall aldrig utplånas
ur mitt minne. Då jag erinrar mig hans milda blick och
det vänliga tonfallet i hans röst, känner jag, hur mina
ögon bli fuktiga, och fastän mer än trettio år förflutit
sedan dess, tycker jag mig ännu se den älsklige Linné.»
Blomsterkonungens arbetslust var av det brinnande slag,
som ej låter tygla sig — förrän det är för sent. Om sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
