Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mörkt blad i upplysningstidens hävder - Sveriges sista häxprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka blivit »förde», upptog ej mindre än 123 namn, till största
delen på barn under 12 år. En 26 år gammal piga berättade,
att hon varit med om Blåkullafärder ända sedan hon låg i
vaggan, och hennes 33-åriga syster sade sig ha blivit förd
alltsedan hon var en liten »kulta». »I Blåkulla» — så berättade
hon — »dansade den onde häftigt med mig, och jag hoppade
kring honom likt en skata jämfötters.» Men sedan den gode
komministern bett över barnen, hade de varit fria från det
onda, och allt hade blivit ljusare och bättre för dem.
Kommissionen hade emellertid kommit till insikt om behövligheten
av att förflytta komministern till en annan församling.
Sedan detta skett, dog också den nya trolldomsrörelsen
av sig själv, och inga vidare åtgärder behövde vidtagas.
Men allmogen, som i Blumenberg känt sig ha en själasörjare
med hjärta för deras bekymmer i trolldomssaken, såg i honom
en martyr och en gudsman, och som sådan lever han än i dag
i folkets minne. Det har t. o. m. bildat sig legender om hans
förmåga att med sin bön besvärja elementens raseri. Sent
omsider återfingo Gagnefsborna sin mest älskade själasörjare,
men då var han en bruten man i sin levnads afton.
I Mockfjärds grannförsamling Floda uppflammade häxtron
ännu så sent som år 1872. Då voro folk där så rädda för
»trollen», att många icke vågade sig utom dörren, sedan det
blivit mörkt. En tolvårig flicka var djupt olycklig över att
hon förts till Blåkulla, Stockholm och andra hemska platser.
Luften var fylld av hat och misstankar, och både trätor och
slagsmål vankades. Så småningom avstannade dock även
denna orosrörelse, och det utan något särskilt ingripande av
vare sig världsliga eller andliga myndigheter.
Litteratur:
Ellen Fries, Sverges sista häxprocess (Nyare bidrag
till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt
folkliv för år 1893; häft. kr. 4: 50).
Emil Herlenius, Blåkullafärder i nittonde
århundradet (Svenska landsmål och svenskt folkliv för år
1912; häft. kr. 5:25).
Karl Hult, Robert Blumenberg (Julbok för Västerås
stift 1905; häft. 60 öre).
Anna Maria Roos, Från Gagnef (Ord och bild för
år 1906).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
