Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De yngre Mössornas tid. 1765—1769 - Mössorna taga makten igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan, eftersom de mesta pengarna stannat inom landet
och stärkt dess näringsliv.
»Propositionen var», säger Stavenow, »så gott som en
dödsdom, uttalad av Hattarnes egen regering.» Och nu börjar en
räfst, vartill man icke skådat maken i Sveriges land alltsedan
Karl XI:s dagar. Det var hårdhänta män, dessa myndiga
prostar och borgmästare, när de kommo i stridstagen. Aldrig
hade man sett andans män så kamplystna som nu. Från skilda
landsändar hade de kommit till huvudstaden, fulla av nit
att bruka lagens svärd mot »de otrogne gårdsfogdarne».
Från två håll gick anfallet löst på Hattrådet, i det man
tog dels subsidiefördraget med Frankrike, dels uppgörelserna
med växelkontoren till angreppspunkter. Kampen mellan
rådets vänner och fiender blev så het, att lantmarskalken
klagade på riddarhuset: »Vi uppföra oss genom skrik och skrål
mera såsom oskäliga kreatur än såsom människor.»
Riksdagsmän blevo överfallna i sina hem och på gatan, och oroande
rykten voro i omlopp om att Hattarne ämnade bruka våld
mot själva riksdagen.
Efter heta strider antogo ständerna sekreta utskottets förslag
att förklara sex riksråd av de nio, som röstat för det franska
förbundet, förlustiga ständernas förtroende. Bland dem voro
Ekeblad, Scheffer, Rosen och Hamilton. Det ansågs dock av
många hårt att så löna den siste kvarlevande av Karl XII:s
drabanter, en man som oförvitligen tjänat sitt land i 61 år.
Tre riksråd, vilka ej varit med längre än sedan förra riksdagen,
ansågos böra dömas mildare. En av dem blev dock avsatt
följande år, men de båda andra sluppo undan med en varning.
Till kanslipresident efter Ekeblad utsågs Karl Gustav
Löwenhielm, en synnerligen dugande och arbetsam
ämbetsman, vars rykte dock vidlåddes av den fläcken, att han
icke var alldeles otillgänglig för mutor. Faktiskt är också, att
han uppbar en rysk pension, vilket framgår av ryska
regeringens instruktioner för Osterman.
Ekeblad steg utan saknad ned från maktens tinnar, »nöjd
som han var med sin filosofi och sin lilla gård i Västergötland»
— omdömet är franske ministerns.
De rådsherrar, som sattes i de avskedades ställe, voro
naturligtvis pålitliga Mössor allesammans. Sedan Mössorna
sålunda satt sig i besittning av makten, gingo de till den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
