Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III:s lyckliga tid
- Statsvälvningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo aldrig. Konungen sände dem till mötes generalmajoren
och landshövdingen Ramsay med befallning, att de skulle
återvända till sina hem. De särskilda kompanierna hade
ännu icke hunnit att stöta tillsammans. Ramsay träffade
det ena efter det andra och förmådde dem utan svårighet
att avlägga den nya trohetseden till konungen och sedan göra
helt om marsch. Sörmlänningarne fingo samma order och
lydde lika villigt.
På rikssalen.
Två dagar därefter samlades ständerna på konungens
kallelse på rikssalen. »Alla fönster åt borggården voro öppnade,
och på sistnämnda ställe voro kanonerna uppdragna med
mynningarna emot rikssalen. Vädret var ävenså gynnande,
att röken av luntorna nog kändes i sälen», berättar
Hochschild i sina memoarer. Situationen gav sedan kammarherre
von Essen anledning att säga konungen, att några
invändningar mot revolutionen ej kunde göras, eftersom konungen
ju haft den »kanoniska rätten» på sin sida.
Gustav trädde in i rikssalen. »Klädd i sin kungliga dräkt»,
— så berättar Skjöldebrand i sina memoarer — »satte han
sig på tronen med all möjlig värdighet och lät med otrolig
konst manteln falla å ömse sidor i de mest anbragta veck,
som en målare kunnat önska att taga till modell. Han
lutade sig något tillbaka, och med en blick av behagfullt lugn
såg han på rikets församlade ständer, som redan hade
intagit sina rum. Han bytte flera gånger om attityd men
alltid lika konstmässigt och utgörande ämne för målning.
Äntligen, då alla voro komna, började han, långsamt och med
en ljudfull röst, som man ej kunde tro honom äga, att uttala
de titlar, som tillkomma vart stånd, varpå följde ett verkligt
vältalighetsstycke, som han utsade med den konst, att vart
ord hördes tydligt och gjorde sin tillbörliga verkan. Och den
bäst beräknade ceremoni av det höga slaget på en teater,
med dekorationer, kostymer och allt hade ej kunnat göra en
fullkomligare effekt.» Hans tal började sålunda:
»Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det
tillstånd, fäderneslandet sig nu befinner uti, och tvungen att
visa eder sanningen i sin fulla dag, då riket står på
brädden av dess fall, bören I ej vara förundrade, om jag i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0045.html
