Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Gustav III som samhällsförbättrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom ett vaket studium av både tidens ekonomiska
litteratur och Sveriges speciella förhållanden. Av övertygelse
var han en varm vän av näringsfrihetens grundsatser. På
Liljencrants’ inrådan beslöt konungen, att banken skulle
inlösa sedlarna till halva deras namnvärde. För att kunna
prägla de silvermynt, som härför behövdes, upptog
Liljencrants ett utländskt silverlån. Räkningen efter daler
silvermynt och kopparmynt upphörde, och rikets mynt räknades
numera i riksdaler specie, skillingar och runstycken.
Riksdalerns silvervärde motsvarade fyra kronor. Så kommo reda
pengar åter ut i rörelsen, och därmed blev ett stadgat
affärsliv möjligt till gagn för alla näringar.
Många svåra hinder hade emellertid Liljencrants att
övervinna, ty en hel del inflytelserika affärs- och finansmän
arbetade av alla krafter för egoistiska intressen, rakt motsatta
rikets. Rådet och de högre ämbetsmännen voro också avogt
stämda mot den nyadlade uppkomlingen, som i en hast växt
de myndiga herrarne över huvudet. Av Fersens memoarer
ser man bäst, hur fördomsfullt han bedömdes av aristokratin.
Man gjorde också mer än ett försök att störta den
besvärlige mannen. Man skydde därvidlag icke ens att försöka
göra honom misstänkt för egennytta. Men i bröderna
Scheffer hade han inflytelserika försvarare och bland
ämbetsmännens medelklass många trofasta anhängare.
Mest betydde det dock, att Gustav med sin skarpa blick
såg, att hans finansminister var en man, på vilken man
kunde fast lita.
Liljencrants å sin sida häpnade över den snabbhet och
säkerhet, varmed konungen satte sig in i det för honom alldeles
främmande ämnet, för vilket han egentligen innerst icke
hyste något egentligt intresse. Gustav ägnade sig så
grundligt åt de ekonomiska frågorna, att han, såsom Liljencrants
säger, »flere gånger till fullföljande av ett begynt samtal
försummade spektaklet, varför han eljest hade en favorite
passion». Sin konungs förtroende fick Liljencrants också
behålla, trots mäktiga fienders ränker. Men Gustavs gunstling
blev han aldrig, ty hans grundlighet och omständlighet var
i själva verket konungen personligen motbjudande. Gustav
drogs i stället till de lätta och angenäma sällskapsmänniskorna,
men på deras gebit var Liljencrants tafatt — han saknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
