Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III:s lyckliga tid
- Gustav III som samhällsförbättrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En upplyst monark.
Liksom de flesta av upplysningstidens regenter ville Gustav
III gärna visa sig upplyst och fri från fördomar. En yttring
därav var, att han genast efter statsvälvningen påbjöd, att
»den så kallade Rosenkammaren och andra pinliga
fängelserum» skulle göras obrukbara för sitt forna ändamål, så att
de aldrig mer kunde »missbrukas till utövande av våld och
tyranni emot frie medborgare». På konungens förslag
beslöto 1778 års ständer också flere mildringar i strafflagarna,
vittnande om en humanare uppfattning. Särskilt
inskränktes betydligt användningen av dödsstraffet, vilket 1734 års
lag påbjöd i ej mindre än ett 70-tal fall.
En av de medborgerliga rättigheter, som upplysningstidens
författare ivrigast arbetade för, var tryckfrihet. Denna
rätt hade de yngre Mössorna tryggat genom 1766 års
tryckfrihetsförordning, som nu blev med vissa ändringar stadfäst
av Gustav III år 1774. Han hade visserligen sett
yttrandefriheten missbrukas, och rådet gjorde kraftiga försök att
förmå honom till att upphäva denna rättighet, men Gustav
gav till svar: »En konung får genom tryckfriheten veta
sanningen, som man med så mycken omsorg och tyvärr
ofta nog med så mycken framgång för honom döljer.»
Han njöt uppenbarligen av att se sin fördomsfrihet
framstå i all sin glans mot rådets ljusskygghet.
Däremot är det bevisligen osant, vad Axel von Fersen
insinuerar, att konungen skulle med flit ha dolt sin egen
mening, ända tills rådet yttrat sig över frågan, ja att han rent
av skulle lömskeligen ha uppmuntrat rådet att stå på sig
i sin åsikt, för att han sedan skulle kunna »göra allmänheten
sin cour på rådets bekostnad». Ovederhäftigheten i ett
dylikt påstående framgår därav, att konungen förut upprepade
gånger så tydligt uttryckt sina sympatier för tryckfriheten,
att rådsherrarne omöjligen kunde vara okunniga därom.
Inför sitt folk framstod Gustav efter avgörandet såsom
frihetens försvarare, och från alla håll uppstämdes återigen
glädje- och lovsånger till hans ära. Denna folkgunst förstod
konungen att hålla vid makt genom sådana handlingar som
denna. Vid 1778 års riksdag fällde överste Gyllensvan, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0082.html
