Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Vid tjusarkonungens hov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— deras förnämsta husgeråd var en säng och denna sängen
hela deras lycka. Så förflöto deras första år. Då den första
vällusten var tillfredsställd, började bägges passioner att
upplivas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig
med vin och spel.» Mannen visade sig svartsjuk och brutal,
började gräla på henne, så snart hon såg åt någon annan, och
övergick från gräl till handgripligheter. Redan efter ett par,
tre års äktenskap levde de skilda till säng och säte, hon som
statsfru på Stockholms slott och han som ryttmästare vid
skånska kavalleriet. Blott en och annan gång träffades de.
Men makens plats hade då intagits av andra.
Höpken förföll mer och mer och dog redan 1780. Sjutton
år därefter gifte Ulla Fersen om sig med en överste von
Wright, som länge varit hennes trogne beundrare. Men tre
år därefter var hon änka igen. Tillsammans med sina systrar,
Augusta Löwenhielm och riksrådinnan De Geer, bosatte hon
sig då i lärdomsstaden vid Fyris, där de tre damerna »blevo
lika allmänt vördade för sin välgörenhet som värderade för
sin allmänna välvilja och den finare bildning, som
företrädesvis tillkom de personer, som bildat sig vid Gustav III:s
hov». År 1810 slutade Ulla Fersen sina dagar vid 62 års
ålder efter att under de sista månaderna ha med samma
beundransvärt glada humör som alltid kämpat mot svåra
lidanden. Så slocknade den mest lysande stjärnan vid Gustav III:s hov.
Augusta Löwenhielms äktenskap var ej heller
lyckligt. Medan hennes man tjänstgjorde som svenskt
sändebud på olika platser, vistades hon mest vid svenska hovet
som statsfru. Snart var hertig Karl allvarligt förälskad i
henne. Förbindelsen dem emellan började året efter hennes
bröllop och fortgick under en lång tid med tilltagande
kärlek åtminstone från hertigens sida. Hans eldiga brev till
henne vittna ännu därom. En gång, då hon är sjuk, skriver
han till sin »evigt tillbedjansvärda» brev, fyllda av de
ömmaste omsorger. Han klagar, att han stått utanför hennes
port men blivit vägrad att komma in, därför att den sköna
var sjuk. Han lider nu skilsmässans alla kval och slutar
med orden: »Mina innerligaste önskningar äro, att Ert
tillfrisknande må ske mycket snart; och skall det då bliva min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
