Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla god min i elakt spel. Vad som än må inträffa, kommer
jag aldrig att glömma den hänsyn, som jag är skyldig min
make, och om han bara behandlar mig med vänskap, anser
jag mig tvungen att överse med hans svagheter.» Det är
också ett beundransvärt bevis på hennes opartiskhet, att
hon om sin främsta rival, grevinnan Löwenhielm, skriver
första gången hon får se henne: »Hon är onekligen
förtjusande. Hennes anletsdrag äro behagliga, hennes utseende
tilltalande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon
kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett, hur alla
människor tittade på mig! Jag försökte därför att se alldeles
likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.»
Och något senare skriver hon: »Ehuru jag naturligtvis ej
kan tycka vidare om grevinnan Löwenhielm, måste jag göra
henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till
en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet.
Hennes goda karaktär ger mig anledning hoppas, att om hon får
makt över hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till
något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att
veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna
och hoppas att genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i
dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör
mig förtjänt av hertigens vänskap.»
Aldrig skulle Hedvig Charlottas rival få anledning att
anklaga henne för svartsjuka, ty »det är något, som man aldrig
skall låtsas om. För någon tid kan det nog smickra männen,
men de tröttna snart på den, som visar tecken därtill, och se
sig om efter andra kvinnor, som ej äro lika svartsjuka, ty
männen älska frihet.»
Hon fann en tröst i sin dagbok, som gömmer alla hennes
förtroenden och i gengäld lockat henne med hoppet om en
plats i Sveriges historieskrivning. Genom sina
innehållsrika dagboksanteckningar har hon förvärvat sig
eftervärldens tacksamhet. Det självporträtt, hon där inledningsvis
tecknar, vittnar om en hjärtevinnande strävan efter att vara
sann och uppfostra sig själv — maken därtill får man leta
efter. »Mitt ansikte är», skriver den lilla skälmska prinsessan,
»ingen skönhets; tvärtom har jag själv svårt att fördraga det
och tycker för egen del — även om andra vilja påstå
motsatsen —, att jag har en mycket näsvis uppsyn, vilken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
