Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guvernör Karl Scheffer, som han skrev på återresan. Hans
omdöme lyder så här: »Hon ser bra ut utan att vara vacker,
är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är något
för artig för hennes rang, ja högst blyg, mer än som passar ett
fruntimmer av stånd. Hon är själva godheten, stilla och mild,
och för att döma av hennes brev saknar hon ej kvickhet,
ehuru hennes ytterliga blyghet hindrar henne att visa det
i konversationen. Med ett ord: jag försäkrar Er, att jag i
henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har
skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida huvudet på
mig; hon har tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt
och ljuvhet nog i karaktären att ej vilja tillvälla sig ett välde
över mig, varom jag är oändeligen svartsjuk.»
Lovisa Ulrika mottog den svärdotter, som påtvingats henne,
med hat och motvilja, och det påstås med stor sannolikhet,
att Gustav måste lova sin moder att icke bemöta sin gemål
som maka, för att det senare skulle bli så mycket lättare att
åstadkomma skilsmässa. Är detta sant, så blev det icke svårt
för honom att hålla sitt löfte, ty Sofia Magdalena ingav honom
ej några ömmare känslor.
Bland sina efterlämnade papper har Gustav förvarat ett
anonymt brev med förebråelser för den köld och likgiltighet,
han visade sin maka. Gustav har själv antecknat, att han
mottagit brevet på långfredagen 1770, och i kanten har han
gjort följande anmärkningar: »Den ledsnad, som åtföljer
prinsessan, hennes likgiltighet att söka intaga, hennes föga
angenäma umgängessätt, hennes stelhet att ej vilja lämpa sig
till det, som kunde göra henne behaglig, därtill det förhatliga
hus, från vilket hon härstammar, se där vad som skadar
henne i mitt sinne! Jag har lytt statens röst, då jag gav henne
min hand; men hjärtat följer ej politikens eller ärelystnadens
bud, och ju mer man tröttar mig med föreställningar att
älska prinsessan, desto mer ökas min olycka, min vedervilja
mot att vara förenad genom band, som man nämner
oupplösliga, med en person, vars karaktär är så olik min, och
vilken jag vet bör bli lika olycklig genom mig, som jag är det
genom henne. Och vad det särdeles milda sinnelaget angår,
som man upphöjer hos henne, så bedrager jag mig mycket,
om det är annat än räddhåga för allt vad som omger henne.
En gång drottning, torde hon visa sig annorlunda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
