Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde varken äta eller sova. Hon längtade blott efter att få
dö, och man fruktade för hennes förstånd.
En mängd försök att åstadkomma försoning gjordes
återigen såväl av konungens syskon och svägerska som av andra
närstående personer, och Gustav vacklade ofta mellan sina
känslor som son och vad han trodde vara sin plikt som konung.
Alltid kom det dock något emellan, som retade upp honom.
Lovisa Ulrikas fåfänga utgjorde särskilt ett svårt hinder.
Bland annat hade hon alltid strävat efter att få samma slags
hovstat som drottningen och önskade således se sig omgiven
av den extra fina sorts hovdamer, som kallas statsfruar.
Hon sökte också förmå den ena förnämiteten efter den
andra att bli statsfruar hos henne, men överallt fick hon
nej. Vederbörande hade nämligen på känn, att de i
sådant fall skulle råka i onåd hos Hans Maj:t i stället. Till
sist lyckades hon dock få ja av en fattig grevinna
Cronhielm, som blev glad att sålunda bli försörjd. Men när
änkedrottningen genom sin överstemarskalk begärde konungens
fullmakt för den nyutnämnda statsfrun, svarade Hans Maj:t
nej. Han ville dock icke vidgå, att det gällde en rangfråga,
utan tog till förevändning, att änkedrottningens val borde
ha fallit på en person, mera känd i stora världen än grevinnan
Cronhielm, som ingen människa kände.
Lovisa Ulrika lät då hälsa sin son, att grevinnan
Cronhielm var fullt ut lika förnäm som någon av konungens och
drottningens statsfruar, ja finare än åtskilliga av dem. »Om
hon i fattigdom och glömska levat okänd i hov och långt ifrån
stora världen, torde hon vara så mycket mera att respektera;
och om Hans Maj:t ville göra sitt hov lysande med grannlåt,
ville hon göra sitt lysande genom seder och anständighet.»
Så hade denna kontrovers vållat ny bitterhet mellan Gustav
och hans mor.
På våren 1781, sedan änkedrottningen flyttat ut till
Svartsjö, insjuknade hon så svårt, att det gällde livet. Gustav
skickade då en kammarherre ditut för att efterhöra hennes
tillstånd. Men när den gamla fick veta detta, blev hon bara
misstänksam och sade i en försmädlig ton: »Låt mannen
komma in, så att han kan se, att jag ännu ej är så nära
döden, som min son hoppas!»
Sedan blev Hedvig Charlotta av Gustav anmodad att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
