Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilja, skall den icke äga rum. Åt Eder lämnar jag
samvetsagget, den enda dygd, som återstår för de brottslige.»
När Gustav först fick höra talas om att änkedrottningen
var farligt sjuk, trodde han, att det mest var förställning
för att locka honom till eftergifter — till den grad inrotat
var hans misstroende mot modern. Men småningom veknade
han och längtade efter att bli försonad med henne. »När
den eviga skilsmässan nalkas, måste man glömma allting
annat», sade han till sin svägerska men tillade: »Tyvärr
är ett sammanträffande mellan de båda drottningarna
alldeles omöjligt, ty den unga drottningen varken kan eller
bör någonsin glömma den förolämpning, som blivit henne
tillfogad.»
Lovisa Ulrika satte dock i det längsta som villkor, att
konungen vid ett besök skulle åtföljas av sin gemål och sin
son, ty annars vore försoningen ej fullständig. Efter mycken
bearbetning gav hon dock med sig och lovade mottaga
konungen ensam, på villkor att han skriftligen lovade godkänna
hennes testamente. Det gjorde han och blev därpå införd till
moderns dödsbädd.
Den sjuka var, säger ett ögonvittne, »hård som en klippa».
Hon samlade sina krafter för att kunna ge riktigt luft åt den
vrede, som nu i fyra år jäst inom henne. Hennes första ord
till sonen var en fråga, vad som fört honom dit efter en så
lång frånvaro. Var det för att få se henne dö, som han kommit
dit? Hon lät honom veta, att hon betraktade hans ånger och
sorg som en ny komedi, och att hon omöjligen kunde tro den
om gott, som haft den hårdheten att förvisa sin moder från
sitt hov. På dessa skarpa förebråelser svarade Gustav ej
mycket. Omsider veknade hon, och vreden upplöste sig
i tårar. Hon omfamnade konungen, och allt syntes gott
igen.
En stund därefter anlände kronprinsen, som blivit
efterskickad. Den lille var — berättar Hedvig Charlotta — »blyg
och rädd och föll genast i gråt. Men så snart han kände igen
mig, började han smeka mig och ville ej lämna mig, ty han
var förskräckt för sängen. Kungen tog då och bar honom fram
till änkedrottningen samt uppmanade honom att kyssa sin
farmor på hand och klappa henne. Då kastade han sig
i hennes armar och klappade henne på kinden med sina små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
