- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
190

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Thomas Thorild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det märkes också på Thorild, att han är av bondestam,
närd av jordens must. Det är hela livet igenom något
bondskt självstarkt hos denne stormare.

Redan på skolbänken väckte Thomas Thorén uppseende
genom sin ovanliga begåvning. Men kamraternas beundran
var icke nyttig för en natur med så översvallande självkänsla
som hans. Från Göteborgs gymnasium kom han till Lunds
universitet och därifrån till Stockholm, där han ämnade bryta
sig en bana. Men den entusiastiske Rousseauanen vantrivdes
inne i staden mellan broarna. »Instängd i detta nästet mellan
takvinklar, galler och skorstenar, förekommer jag mig som
en fängslad fågel», skriver han. »Jag suckar oupphörligt
efter friheten och skogarna. Om jag kvittrar någon gång bland
vänner, är det utan glädje.»

En dag blir hans värd häktad för gäld. Då uppreser
sig Thorilds »ömma hjärta» mot rättsbetjänternas »fräcka
och bödelska tilltag». Han gråter i kapp med frun,
hennes dotter och väninna. Han frossar i höga och ädla
känslor: »Ljuva och kvalfulla medlidande! Våra själar
förstå och tillhöra varandra men hava ej annat än smärta att
dela!» — Det märks, att man kommit in i den ädla
känslosamhetens tidsålder. Man hör vingslagen av Rousseaus ande.
Thorild fann också i den store fransmannen en nära
besläktad själ och utbrister: »Nej, Rousseau, ingen kan läsa dig
som jag! Där är en likhet mellan hans känslor och mina,
som förtjusar mig.» Och efter mönster av sin store lärofader
»tillbedjer han sin själs omätliga ömhet, kraft, ljus och
storhet». »Denna tillbedelse var», säger han i sin självkarakteristik,
»det allra heligaste av min lycksalighet. Också trodde
jag, att varje dödlig var en gud i sin natur ... Höghet och
patos
, det var mitt liv!» Och han talar om, att han brukade
kyssa varje sida i sina diktmanuskript. Denna självförgudning
är karakteristisk för hela den riktning, Thorild tillhörde.
Dess apostlar förblandade alltid sitt eget jag med de höga
sanningar, de förkunnade. Thorilds eget kynne erbjöd också
av naturen en ovanligt tacksam jordmån för dylik sentimental
självförgudning. Ty blygsam var han inte. Åtskilligt
av den norska Per Gynt-naturen låg nog nedärvd i denna
telning av det gamla Viken, som ansåg sig vara korad »att
förklara hela naturen och reformera hela världen
».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free