Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Konungens gullgossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och oäkta ordnar och band behängda bröst». Alltid drogs
han med dåliga affärer, alltid var han pinad av
utelöpande växlar — de eviga »lapparna», som han kallar dem.
Men det fanns också annat, som gjorde tillvaron besk för
»Tjocker». Vid mitten av 1780-talet började han märka, att
hovgunstens gyllene tid var på upphällningen. Fåfängt
ävlades »Tjocker» att sedan återvinna den förlorade
kungagunsten. Han var och förblev en utkramad citron.
Husliga och ekonomiska bekymmer bidrogo till att
fördystra hans liv. Han var gift med den vackra och kvicka
Anna Charlotta von Stapelmohr, och hans hus var
säkert ett av de gladaste i det dåtida glada Stockholm. Men
någon trofast maka var hon inte. Hennes heta blod förde
henne bland annat in i en kärleksförbindelse med en av
Stockholms mest bemärkta adonisar, en ung kunglig sekter
Seele, och den sköne kvinnotjusaren utpekades allmänt som
fader till den flicka, som hon födde på juldagen 1790. Kort
efter barnsbörden dog hon. Gustav III, som hatade fru
Schröderheim för hennes vassa tunga, hade ålagt hennes
man att ej erkänna barnet. Det påstås, att Gustav en
gång skämtsamt brytt makarna Schröderheim för att de
inte hade några barn. Till slut hade fru Schröderheim
fattat humör och elakt nog svarat konungen: »Eders Maj:t,
vi ha inte råd att hålla oss med någon hovstallmästare»,
därmed syftande på den hovstallmästare, som påstods ha
spelat en alltför stor roll i det kungliga husets historia.
Elis Schröderheims sista levnadsår fördystrades ytterligare
av tilltagande sjuklighet. »Beskrivningarna på hans många
olika krämpor, på koliken, som behandlades med dyvelsträck,
och hämorroiderna, ’som stego mot huvudet’, göra ett dystert
intryck.» År 1795 upplöstes den skröpliga stofthyddan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
