Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad Hans Maj:t var honom skyldig såsom riksdagsman och
medborgare. Hade det varit en annan, sade han, som
överfallit honom med sådana tillvitelser, så visste han väl, hur
han skulle ha svarat. Nu måste han såsom undersåte nöja
sig med att säga, att han icke ansåg sig ha konungens nåd
att tacka för synnerligen mycket, i varje fall icke för sitt
huvud. »Jag bär», sade han, »mitt huvud med ära. Utan
dom kan det mig efter Sveriges lag ej fråntagas, och våld
fruktar jag ej.» Vad nu passevolansen beträffade, så ansåge
han den skadlig för riket och kunde omöjligen tala för en
sådan sak.
Ännu en gång försökte konungen att skrämma Fersen.
»I måtten veta», sade han, »att om jag med mildhet fört min
spira intill denna tid, så har jag ock en järnspira, och jag äger
kanoner, bajonetter och svärd att styra en uppstudsig flock
och deras anförare.» Men Fersen tog saken lugnt och svarade,
att han för sin egen del icke fruktade några vapen. »Men»,
tillade han, »finner Eders Maj:t för sig och riket nyttigt att
våldföra ständer, så är det bäst att gripa till denna utväg
ju förr dess hellre. Förstör den skugga av frihet, Eders
Maj:t lämnade nationen 1772; tag despotismen och gör
därmed slut på alla illusioner om nationens frihet!»
Konungen gick några gånger av och an över golvet och
slog därefter in på en annan taktik. »Vi ha», sade han,
»överilat oss bägge två. Vi böra ej fortsätta i denna ton. Jag begär
Eder röst vid detta tillfälle såsom ett bevis på vänskap och
beredvillighet, som jag evigt skall tacka Eder för, och jag
lovar att ej begära något mer av Eder under hela denna
riksdag.» Härpå svarade Fersen bland annat: »Det värde, Eders
Maj:t sätter på min röst vid detta tillfälle, är ett dolkstyng
uti mitt hjärta. Om jag ej hade annat att följa än ledningen
av mina böjelser, skulle jag ej tveka att giva vika för Eders
Maj:ts önskningar; men huru återkalla allt det, som jag talat
och skrivit över denna fråga sedan så många år tillbaka?
Skulle Eders Maj:t väl vilja i mitt ställe göra, vad Eders
Maj:t nu föreslår mig, Eders Maj:t, som har en så fin takt
rörande alla hederssaker? Jag bönfaller hos Eders Maj:t
underdånigst att ej sätta sin nåd för mig på detta prov.» I grund
och botten kunde konungen ej annat än ge Fersen rätt, och
med ett erkännande därav skall samtalet ha slutat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
