Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget under år 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överlevande voro så uttröttade, att de ej långt efter stridens
slut somnade vid sina kanoner. Bägge flottorna kvarlågo
till följande dag på krigsskådeplatsen, men de ryska fartygen
hade lidit så svåra skador, att de, trots gynnsam vind, icke
förmådde gå till nytt anfall. Den svenska flottan var efter
bataljen i långt bättre skick, men flere fartyg hade skjutit
bort all sin ammunition. Därför vände bägge parterna
tillbaka, svenskarne till Sveaborg, ryssarne till Kronstadt.
Hertig Karl synes ej ha tagit någon mer aktiv del i
ledningen av slaget utan låtit Nordenskjöld råda. Han skall
emellertid ha visat mycken kallblodighet under striden.
Tillsammans med den gamle amiral Wrangel satt han på
amiralsskeppets hytt och rökte sin pipa. En kula svedde
plymen på hans hatt, en annan dödade en person i hans
närhet. Det finns dock uppgifter, som gå i annan riktning: att
hertigen inför den helvetiska elden tappat kuraget och frågat
Nordenskjöld, om inte det här snart skulle sluta, och att han
givit mästerlotsen pengar för att han skulle föra
amiralsskeppet ur eldlinjen.
Svenskarnes mod och skicklighet i att manövrera
vitsordades av amiral Greigh, som förklarade, att han aldrig sett
någon hetare eller å bägge sidor bättre underhållen strid.
Det var den ärofullaste sjöstrid, svenska flottan utkämpat
allt sedan sjöslaget i Öresund 1658. Konungen skrev till
sin broder: »Du har hämnats det svenska namnet och sextio
års skymf» — han borde ha skrivit sjuttio.
Slaget vid Hogland firades i Sverige och Finland med
segerfester, och hertig Karl var allas hjälte. De som voro mera
skarptsynta, märkte dock på honom efter slaget, att »vår
ärorike storamiral» just inte hade lust att ge sig i en dylik
lek en gång till. Han var också besluten att nedlägga befälet,
och Oxenstierna och Ruuth måste uppbjuda hela sin
övertalningsförmåga och i alla tonarter vädja till hans fåfänga,
innan de lyckades förmå »den oersättlige segervinnaren»
att stanna kvar på sin post.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
