Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget under år 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trogna undersåtar och för litet för att rent av vara rebeller.
Alla voro utomdess kända för tillgivenhet mot konungen,
åtminstone vid krigets början.» Det orimliga påståendet har
sitt intresse såsom vittnesbörd om vad som i vissa kretsar
tilltroddes Gustav III av utstuderat machiavellistiskt dubbelspel.
Samma dag, som Likala-noten avsändes, fortsatte den
Armfeltska kåren sin reträtt över gränsen och vidare till Anjala
by. Vid närmare eftersinnande blevo notens undertecknare
emellertid betänksamma, isynnerhet som konungen fått nys
om vad som varit i görningen. I anledning därav anmodade
han i ett brev Armfelt att förmå sina officerare till att
underskriva en försäkran om sin trohet mot konungen. I
stället för den begärda trohetsförsäkran kom officerskårens
svar i form av det ryktbara Anjalaförbundet. De mindre
klyftiga och klarsynta officerarne trodde sig genom den
»förbundsakt», som nu uppsattes, kunna rättfärdiga sina
förbindelser med ryska kejsarinnan. Undertecknarne av
Likalanoten kände sig också behöva stödet av ett större antal
kamrater. Förbundsskriften börjar med att uttala »den till
visshet sannolika tanke», att kriget var ett anfallskrig från svensk
sida. Härpå följer den vanliga svartmålningen av arméns
tillstånd och de faror, som hotade landet. »I betraktande av
denna ohyggliga men sanna målning» hade de förbundna
ansett det vara sin skyldighet att avvärja fäderneslandets
olyckor genom att vända sig till kejsarinnan och »försäkra
henne om nationens tänkesätt». Härtill hade de bevekts
ej blott av sin fosterlandskärlek utan även av sin trohet mot
konungen. Samtliga undertecknare av denna deklaration
förbundo sig genom en dyr ed att gemensamt bära ansvaret
för det steg, de tagit, och slöto »det fastaste förbund och
stallbroderskap» för att hjälpa och bistå varandra. Men de
förklarade på samma gång, att för den händelse kejsarinnan
icke skulle vilja »bekväma sig till en för nationen hederlig
fred», så förpliktade de sig »att icke levande nedlägga vapen,
innan fäderneslandet är satt i fred, ro och säkerhet». Akten
är dagtecknad den 13 augusti 1788.
Genom att ordna det så, att de högre officerarne gruppvis
sammankallade kompaniofficerarne, fick man ihop 113 namn
under dokumentet. Men många skrevo under på sina chefers
blotta uppmaning utan att veta, vad det egentligen gällde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
