Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Danmarks angrepp 1788 och den stora folkväpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bödelsyxor, skarprättarsvärd, galgrep, galgkrokar, kniptänger,
tortyrsågar och andra pinoredskap, alltsammans naturligtvis
avsett att plåga svenska män med! I själva verket synas
de ha varit en norsk fältskärs instrument, vilka blivit
förstärkta med redskap, som tillhörde en profoss vid norska
armén.
Underrättelsen om fiendens avtåg framkallade inom
dalkarlarnes frikår en allt annat än glad stämning. De önskade
innerligt, att danskarne skulle komma igen, så skulle de nog
sörja för mottagandet. Efter vapenvilan med Danmark tillstod
Armfelt »i förtroende» för konungen, att han på sina knän
»bad Gud giva prinsen av Hessen lust att bryta stilleståndet
och anfalla honom». Men när det ingen ändring blev och de
frivillige avfordrades gevären, som de fått från förråden, höll
det på att bli myteri bland en del avdelningar. Och Gustav
själv skulle inte varit den han var, om han icke nu, när han
visste, att han hade England och Preussen på sin sida, önskade
finna någon giltig anledning att bryta stilleståndet. Han
försökte också ställa till gräl med prinsen av Hessen och
skramlade hotfullt med värjan. Men då grepo medlarne in och
förmådde Gustav att taga tillbaka sina hotelser.
Stämningen inom folkets breda lager gav sig uttryck i
tacksamhet mot den, som hade största förtjänsten av
stilleståndet, Hugh Elliot. »På min hemresa», berättar han,
»blev jag nästan buren av folkets händer. I varje stad och by
mottogs jag av invånarne som deras beskyddare och befriare.»
Han tyckte å sin sida om svenska folket, »men de så kallade
adelsmännen påminna mig i viss mån om mina gamla bekanta
i Polen», skrev han till svenske ministern i Köpenhamn. »De
tala om frihet men längta blott efter tillfällen att få sälja sig.»
I ett brev till Gustav III bad han konungen att för Nordens
lugn offra den olycksaliga ära, som en furste kan vinna
endast genom blodsutgjutelse. Måtte konungen i stället taga
råd endast av sitt »ädla, upphöjda och ömma hjärta»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
