Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonvittnen blivit så grundligt vederlagd, som något kan bli. Han
påstår, att Nordenskjöld underlåtit att signalera till Lilliehorn
att gå mot fienden. Då hade hertigen, som själv ej kände till
signalerna men hyste blint förtroende för sin flaggkapten,
sagt: »Givs då intet sätt att få fram Lilliehorn? Detta går
för långt — något måste göras.» Härpå skall Nordenskjöld
ha svarat: »Jag vet ej annat än att vi hålla rakt åt fienden
och gå på pistolskotts distans.» Men Skjöldebrand gör den
reflexionen: »Det fanns många signaler, som kunde hava
hjälpt saken — de nämndes då icke [av Nordenskjöld].»
Och dessa insinuationer mot en sådan hedersman allt igenom
som Nordenskjöld, en man som satt in all sin kraft både natt
och dag på att få flottan så stridskraftig som möjligt, och som
i sina brev ger uttryck åt sin besvikelse över Lilliehorns
beteende med detta smärtans utrop: »Vi hade kunnat vara
i batalj klockan 9, om han (Lilliehorn) fört segel, som han
borde. Mångfaldigt olyckliga dag för Sverige, för flottan!»
Längre fram i tiden, när Gustav var död och Lilliehorn
alltså ingenting riskerade genom att kasta smuts på sin
välgörare, har mannen, smart som alltid, begagnat sig av
det gängse ryktet, som hertig Karl, den dåvarande regenten,
önskade få bekräftat. I en skrivelse till hertigen påstod
Lilliehorn, att konungen givit honom befälet som divisionschef
på det villkor »att aldrig göra hertigen stor eller större,
än han är», alltså icke låta honom vinna seger. Detta skulle
konungen ha fordrat av Lilliehorn »vid förlust av liv och
välfärd». Hade det legat någon sanning häri, så kan man vara
säker på att en så hänsynslös karl som Lilliehorn i de enskilda
brev, han skrev till konungen, när han satt i arrest med
dödsdomen som ett bart hängande svärd över sig, förvisso icke
skulle ha underlåtit att göra antydningar om att han ju
handlat på konungens egen order. Men icke en aning till dylik
antydan kan spåras där.
Hertig Karl betygade emellertid Lilliehorn sitt välbehag
över hans »avslöjanden» och tillät honom återvända hem, dock
på det villkor att han »i stillhet uppå sin lantegendom
tillbringade sina återstående dagar». Där stannade han till
sin död, som inträffade år 1798. Lilliehorn var då nära 69
år gammal.
Litet var veta vi ju, hur lätt fullkomligt sanningslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
