Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Gustav III:s sista politiska planer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav III vistades vid tiden för Ludvig XVI:s och Marié
Antoinettes flyktförsök — det var på sommaren 1791 — i
Aachen. Meningen var, att han där skulle sammanträffa med
franska kungaparet. Han omgavs där av en mängd flyktiga
franska adelsmän, de s. k. emigranterna, vilka underblåste
hans hat mot revolutionen och smickrade honom såsom
det franska konungadömets blivande räddare.
De lättantändliga franska flyktingarna sågo i honom sin
Messias, under det revolutionsmännen utgöto sitt hat mot
honom i sarkasmer och kallade honom »Kungarnes Don Quixote».
Gustavs älskvärdhet och frikostighet mot emigranterna
kände knappt några gränser. Tre gånger i veckan höll han
öppen taffel för ett hundratal emigranter, något som de
fattiga adelsmännen voro djupt tacksamma för.
Då kom som ett åskslag det budskapet, att franska
kungaparets flyktförsök blivit upptäckt, innan de flyende hunnit
över gränsen, och att Ludvig och Marié Antoinette blivit
återförda till Paris, där de sedan höllos under sträng bevakning.
På Gustav verkade dessa händelser i hög grad uppskakande,
och han satte genast i gång med arbetet på en motrevolution.
Med Fersen, som nu kom till Aachen, sände han ett brev till
Ludvig XVI, vari han i något väl tvärsäkra ordalag
utlovade, att Europas furstar skulle komma den olycklige
konungen till hjälp, blott denne motsatte sig varje kränkning
av konungamakten — något som var lättare sagt än gjort.
Svaret kom genom Marié Antoinette till Fersen och gick
ut på att konung Ludvig önskade, att hans vänner sammankallade
en kongress för att hjälpa honom på underhandlingens
väg, men att han avböjde våldsåtgärder såsom ledande till
inbördes krig i Frankrike.
Men en lugnt underhandlande kongress tilltalade icke
Gustavs smak. Där kunde det aldrig bli någon glans och
bravur över hans egna åtgöranden, isynnerhet som ledningen
där måste falla i händerna på Österrikes kejsare, medan
Sveriges konung skulle bli blott en bifigur. Hans hopp stod i stället
till Ryssland. Där försökte han vinna den behövliga
ekonomiska hjälpen. Några lösa förespeglingar från Katarina
voro nog för att inge honom stora förhoppningar. Vad som
mest låg honom om hjärtat framgår därav, att han begärde
Katarinas förord vid underhandlingarna med de franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
