Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men han hade ju ingenting ont åstadkommitl» utropade hans
kamrater i oppositionen. — Ja det var sannerligen inte hans
förtjänst utan omständigheternas. Viljan till högförräderi
fanns där utan tvivel, men eftersom den inte förmått leda
till riksfördärvlig handling, kunde Anckarström framstå som
oskyldigt förföljd. Det lyckades han t. o. m. inbilla sig
själv att han var. Den avoghet, han förut hyst mot Gustav,
övergick nu till bittert hat, som födde hämndtankar. Här
hjälpte ingenting annat än att röja »tyrannen» ur vägen.
Anckarström anförtrodde sina mordplaner åt den unge
Klas Fredrik Horn, en son till general Fredrik Horn[1].
Även Klas Horn hade varit officer men lämnat krigstjänsten
i förbittring över faderns arrestering vid 1789 års riksdag och
slagit sig ned på sin gård Huvudsta nära Stockholm. Även
hans hat var mera personligt än politiskt: han kände det som
en plikt att hämnas sin faders kränkta ära. Frihetssvärmarens
later lade han sig till med efter mordet, såsom
varande mera klädsamma än det personliga hatets.
Horn var som människa en fullkomlig motsats till
Anckarström. Han var på en gång en elegant, fint bildad världsman
och en poet av den sentimentala och gråtmilda sorten. När
han upptäckt, att han äger »ett blödigt hjärta», utbrister han:
»Nej gråt, mitt öga! Gråt var stund, var dag, var natt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
