Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 / 495 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - Gustavianerna störtas. Men kungamördarne slippa lindrigt undan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slottsfogden förde befälet. Emellan vart slag dröjde en minut.
Folket hurrade av nöje vid vart slag, ropade: ’Bra! Slå bra!
Det var rätt etc.’, samlade ock penningar i hopen åt den som
slog. Han säges hava i sådana styvrar fått 22 rdr. Anckarström
stod frimodigt på schavotten och tycktes vara sinnad
att med stort tålamod
fördraga spöslitningen, men
han teg blott vid första
slaget; vid det andra pep han
litet och rörde på högra
benet, men vid det tredje
vrålade han och höjde
sedan bägge benen vid vart
slag. Detta på riddarhustorget.
I arresten skickades
stadschirurgus att vårda
hans rygg och hans hälsa.» —
Anckarström yttrade efter
schavotteringen, att
spöslitningen »översteg den
tanke, han gjort sig om
höjden av mänskliga
plågor». Och dock var han
en alldeles ovanligt härdad
man.

Anckarström vid skampålen.         Samtida kopparstick.

Dagen därpå skulle han
schavottera på Hötorget.
Gjörwell fick då se den
olycklige, när han på
»rackarekärran»[1] skulle föras
till schavotten. Han gjorde
då den iakttagelsen, att
Anckarström »såg frisk ut men faslig i anseende till skägget
och mustascherna, som under alla de veckorna fått växa,
havandes under åkningen en slokig hatt på sig». Gjörwell
var också vittne till spöslitningen: delinkventen »skrek vid
första slaget jämmerligen, och efter det andra började han
ropa himmelshögt: ’Ack, förlåt mig, förlåt mig’, dock med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>