Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - Gustavianerna störtas. Men kungamördarne slippa lindrigt undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgäves i de skriftliga vittnesbörd, han kvarlämnat om sitt
innersta jag. Hatet mot Gustav III följde honom tvärtom
till livets slut, och av hans efterlämnade papper ser man, att
han aldrig upphörde att anse den blodiga gärningen den 16
mars 1792 som en patriotisk bragd.
Klas Fredrik Horn, som också flyttade till Danmark,
tillbragte största delen av sitt återstående liv där, först på
den vackra egendomen Skovlunde på Själland och sedan
i Köpenhamn. Den elegante och vittre svenske greven var
mycket populär i Danmarks litterära kretsar, men han kunde
i alla fall ej undgå att känna, att hans liv var förfelat, och
ekonomiska bekymmer tyngde också på hans sinne. Han
levde till år 1823. Döden kom säkerligen som en befriare.
Hans hat till Gustav III förblev lika glödande, så länge han
levde.
Lilliehorns öden i landsflykten voro äventyrligare än hans
mcdbrottslingars. I förtvivlan över sitt förfelade liv synes han
redan i fängelset ha gripits av en exalterad religiös stämning.[1]
Han skall efter benådningen ha tagit anställning som
skolmästare hos den s. k. brödraförsamlingen i Herrnhut. I
början av 1800-talet skall han ha givit sig över till England
för att deltaga i ett irländskt uppror men blivit fängslad och
insatt i Towern. Liksom Horn och Ribbing hoppades han att
genom Karl Johan få tillstånd att komma tillbaka till Sverige.
Han uppvaktade den nyvalde tronföljaren med en smickersöt
böneskrift, vari han begärde att få återvända till
sitt »ända till dyrkan älskade fosterland». Men kronprinsen
lät ej dupera sig. Emellertid ljusnade det för flyktingen,
då han ingick ett förmöget gifte med en tyska, så att han
under de sista åren av sitt liv fick en i ekonomiskt avseende
bekymmerfri tillvaro. Han dog i Bonn 1820 vid 62 års ålder.
Pechlin hade mot sitt nekande ej kunnat fällas, men strax
efter mordskottet hade han mottagit rapport därom av sin
hustrus systerson, den sedermera så berömde Hans Hierta.
Det kom fram en del graverande saker mot honom under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
